Jag är helt förtvivlad över allting idag. Mötet som avgör hela min framtid har varit. Jag har gråtit som ett läckande såll. Min kp kom in på mitt rum och strök mig över ryggen där jag satt och grät. Sa att han var tvungen att gå, men att han kommer tillbaka senare. De hade redan börjat mötet - som han inte skulle vara med på - men jag tror att han gick dit ändå.

Den störda tjejen blev lämnad ensam, så naturligtvis kom hon in till mig och försökte "trösta"......... Jag proppade i mig stes och gick ut i tv-rummet. Satt där tills mötet var slut. Sen gick jag in på mitt rum och stängde dörren. Det knackade på flera ggr. Jag sa ingenting. Så kom cp-psykologen och sa att hon "blir arg" om jag inte kommer och äter tillsammans med henne och den störda tjejen. Då jävlar brast det för mig........ Hon bemöter min förtvivlan med ilska. Svarade att hon får väl vara arg om hon vill, det gör mig inget, för jag är så van. När hon fortfarande inte fattade utan stod där och sa att det jag känner är FEL så sa jag att hela vårdapparaten har varit så duktiga på att skälla och slänga ut mig, men att jag hoppades på att det här var annorlunda. Ögonen blixtrade på henne, men vem fan bryr sig. Hon sopade igen min dörr och smällde igen dörren till köket efter sig. Som en tonåring. Och hon ska ha "affektskola". Herregud. Tur att jag tackade nej. Det sista jag behöver är att bli än mer nedbruten än vad jag redan är. Jag mår mycket sämre nu och har mindre ork att kämpa än när jag kom hit.

Grattis ÄS. Ni har lyckats trasa sönder mig än mer - helt i linje med den övriga psykiatrin. Hota på bara - jag är så jävla van att bli behandlad och bemött som skit så det rör mig inte i ryggen. Ni kan inte skrämma mig. Det här är mina hem-marker. Ni har ingen aning om vad ni håller på med.

Stackars satar till patienter som ev kommer att komma till det här gudsförgätna stället. Det finns två bra personal. Resten är bara skit. Finns ingen "mitt emellan".

Självklart är min kp på utbildning nu. Så det finns ingen att "hålla sig fast i". Har mailat chefen och sagt att jag stannar till middagen. Då jobbar den enda kvinnliga personalen som bryr sig. Så min förhoppning är att hon ska säga något bra och komma med något konstruktivt - inte destruktivt som den här "andliga" psykologen med aggressionsproblem.

Min t bryr sig inte heller. Men det är väl för att vi snart ska börja avsluta vår kontakt. Så nu har jag bara min kp här. Och han är inte ens här nu.

Mår illa av ångest så jag är rädd att kräkas.

Hejdå livet.