Kommer till min t och sitter där och väntar. Hon är sen - som vanligt. Jag funderar på att gå därifrån, men hon kommer till slut. Säger ingenting. Hon babblar på om något ytligt och jag har det leende ansiktet på. Magen är helt ut och in efter alla laxertabletter och jag gör mitt bästa för att inte "läcka" på hennes fåtölj. Ja, så "fint och glamoröst" är det att vara bulimiker... Hon frågar så småningom vad mina tankar är upptagna av och jag svarar "mat". Hon nickar och frågar hur det går med matstrukturen nu när ÄS-programmet är slut. Jag svarar ärligt att det är helt åt helvete. Då säger människan att jag bara pratar om maten och att hon undrar vad jag ska ha henne till..... Jag ville bara skrika rakt ut och be henne dra åt helvete - men det gjorde jag såklart inte. Efter mycket om och men fick jag trevande fram att det ju faktiskt är HON som tar upp det hela tiden - inte jag. Hon sitter och kör sin vanliga monolog och säger - precis som vanligt - att jag "ser nöjd ut". Hade så jävla god lust att svara henne med att "nej, det är bara skiten som håller på att rinna ut ur röven på mig för att jag överdoserat laxertabletter".......

Ja, inte vet jag. Det tar bara död på mig med hennes nostalgi och tjat om avslut. "Kan jag verkligen hjälpa dig med något". Vad fan tror hon att jag gör där???

Sprang till toaletten innan jag rusade till bussen när tiden var ute. Hon vet att jag har en buss att passa efter vår tid, men DÅ vill hon dra över - istället för att dyka upp i tid.

For hem i alla fall. Åt lite. Tog bussen till ÄS för att träffa min kp. Höll på att dö när jag kom innanför dörren, för väntrummet var fullt. Samtalet blev en smärre katastrof; jag kunde inte släppa masken, bara satt där och log. En helomvändning från i fredags. Jag skämdes så in i helvete. Men jag vet ju inte vad jag ska göra åt det. Har fått läxa... att fylla i ett papper om värderiktning. Känns övermäktigt. Imorgon drar den andra av grupperna igång som jag ska vara med i. Min kp är en av de som har hand om den, så det känns i alla fall lite bättre.

Skulle ha farit och handlat på em, men magen är fortfarande åt helvete så jag struntade i det. Ska se om jag vaknar tidigt imorgon och om jag kan fara då. Eller om jag måste ta det efter gruppsamtalet.

Har hetsätit ikväll också. Bl.a fetaost. Fråga mig inte hur, för det vet jag inte själv. Och så fil och flingor såklart.

Har för övrigt kluddat på i ett gratisprogram på laptopen - med pekplattan. Ser ut som ett lekisbarn har ritat, men jag bjuder på det!

Nattinatti...

Tänkte skriva något positivt om gårdagen som faktiskt sitter kvar inom mig. En sådan där känsla och upplevelse som man aldrig glömmer eller förlorar. Man kan tappa bort den, men ändå finns den alltid kvar. Blir alldeles tårögd när jag tänker på det.

Var på ridlekis igår igen och barnen fick prova lite voltige/balansövningar. I ena gruppen går en liten, liten blyg och försiktig tjej som inte säger så mycket. Men hon behöver inte säga något, för jag ser allt i hennes ögon.

Som en gång tidigare när hon skulle styra hästen själv och jag "bad henne om hjälp" att svänga så att hästen inte skulle trampa på mig. Hon följde instruktionerna och så smyghjälpte jag till lite, och hon blev själaglad när hästen gjorde som hon sa.

Igår såg jag på henne att hon var orolig först. Säkert rädd att ramla av eller att inte klara det som de andra klarade. När hon sedan hade fixat det - helt galant och säkerligen med bäst balanssinne av alla - så satt hon och såg sådär chockad och tagen ut. Jag satte mig på huk och viskade till henne hur duktig hon varit, men just då tror jag att hon var så inne i sig själv att hon inte riktigt kunde förstå vad hon just gjort. Kan säga att hon älskade det i alla fall. Mer än älskade det. Jag ville bara slå armarna om henne och försöka ge de byggstenar jag kanske skulle kunna ge för att hennes självkänsla ska bli bättre. Hon är ett sådant där barn som man bara vill ta med sig hem; gödsla med kärlek och varma ord, trygghet, och så bara se hur hon växer dag för dag. Inte som många andra barn som växer som ett skott skjutet ut marken, utan som en vacker slingerväxt som får ta den tid som behövs.

Tänk så mycket ett enda barn kan ge en volontär som jag. Tänk att ingen kan förstå det, utan bara undrar hur jag kan vilja "skita ner händerna" utan att få betalt - i pengar. Det är så sorgligt.

------------------------------------------

......något annat som inte är sådär jättekul... är att jag tryckte i mig en massa laxtab igår igen............... ska träffa min älskade kp på ÄS i eftermiddag och då är det bara att krypa till korset...... igen...............

sitter och gör listor.... matsedlar..... allt......... men som jag vet att jag inte kommer följa......... och då känns det så j*vla värdelöst att ens försöka...... för någonstans inom mig måste jag ju ha bestämt mig för att misslyckats...... antar jag.............. för varför GÖR jag annars inte som jag VET att jag BORDE........

..sen tror jag att jag använder laxtab som "ursäkt"...... att det är bättre att tömma magen än att skära sig eller dö........... men sen kommer prestationsångesten över att jag inte tränar - än..... också.................

jag vet inte, kanske behöver jag hamna där jag var förut för att få rätt hjälp.......... för att inte bli utslängd.... men jag orkar bara inte gå ner mig så mycket och börja om igen...... från minus ett.... i så fall tar jag hellre livet av mig............. för jag orkar inte.....

det sägs att man alltid orkar mer än man tror... och ja, det vet jag, annars skulle jag inte finnas idag.......... men - alla har en gräns....... och jag har passerat min för länge sedan... och hamnar jag en ynka mikrometer längre utanför stupet.. ja, då är det kört..........

*suck*.... ska träffa min t kl 10........ vill inte... för jag orkar inte höra all j*vla nostalgi och tjat om avslut.......... det är det sista jag behöver.... men, men... vad gör man inte för att FÖRSÖKA..... trots att det är halmstrån som man griper efter............