Jag förstår vad hon menar i boken, men det känns ouppnåeligt. Men visst, jag håller med om tex det hon citerar, "livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas". Låter så himla smidigt alltihop, men jag har inte kommit till stället där hon skriver om hur det är tänkt att man ska göra det. Hur fan kan man "bara" låta allt vara, surfa på känslorna. Är det så lätt när man har flashar och återupplever helvete på helvete igen.

Ja, inte vet jag...

Min kp hade middagen idag. Jag satt i köket medan han donade med maten. Han föreslog att vi ska göra en andningsövning på vår samtalstid på fredag. Jag vill så gärna, men jag är så in  i helvete rädd - på ren svenska. Jag vet hur det har blivit alla andra gånger när folk har försökt olika saker, typ "andas i fyrkant"... jag panikar, tårarna forsar, hjärtat bultar som en kulspruta, händer och allt domnar, svetten rinner, och så tuppar jag antingen av eller så tuppar jag nästan av...

Ja, jag vet ingenting. Vill ju. Vill bli bättre, må bättre. Men det är så jobbigt och skrämmande. Idag jämförde jag det med att "hoppa i och simma genom lavan i en vulkan"........

Den där tjejen som är så jobbig har farit hem idag på em. Äntligen. Förlåt att jag känner så, men jag far så himla illa av att hon är här och att jag låtit hennes problematik förstöra min behandling. Hur hon har varit de här dagarna har inte underlättat för mig heller, och särskilt inte idag. Hon satt i måndags och såg sååå nöjd ut med att bara ha ätit lite nyponsoppa under hela helgen, har glömt "alla mediciner hemma men det gör inget", hon ska börja träna så fort hon kommer hem trots att hon har träningsförbud, och idag kom droppen. Jag blev så jävla arg så jag pulveriserade ett stort målarark. Vad gjorde hon idag då... Jo, självklart kunde hon ju inte äta upp maten - det var ju rött kött - men så går människan och hämtar astmainhalatorn och säger att hon känner av sin sk astma. För det första så har hon aldrig haft med sig den tidigare, och för det andra så hjälper inte sådan medicin mot ångest. Hon satt där och petade och geggade runt maten, och jag såg ju att hon bestämt sig att lämna kvar redan innan hon började äta. Så skuller hon på att astmasprayen inte hunnit verka - den verkar ju för fan på någon/några minuter - vilket hon sa senare! Och oj, hon var såååå yr när hon reste sig. Staaaaaaaaaaaaaackars liiiiiiiiiten.......

Saken är den att hon inte vill åka buss, men hon ville heller inte gå till stationen i ovädret. Så jag VET att pga det så spelade hon på personalens snällhet och godhet, vilket natuuuuurligtvis resulterade i att personalen skjutsade henne ända fram till stationen. Jag är inte avundsjuk på något sätt om nu någon skulle få för sig det, utan jag är bara förbannad på att människan inte helt enkelt kan säga som det är!! Det är inte något jävla 1800-tal vi lever på och ska spela på "kvinnans svaghet"!!! Just att manipulera och att visa så stor brist på respekt gentemot personalen - och sina medpatienter - är förjävligt!!!! Det blev minkp som skjutsade henne, och självklart behövde jag honom just då. Jag skulle träffa sjukgymnasten och hade som halv panikångest och tänkte att jag tar mina nycklar och springer iväg, bort, någonstans. Så blir jag lämnad med pajkastningsmannen som är som en liten pojke. Det var han som ordnade så att min kp skjutsade tjejen - såklart.

Kan i alla fall säga att jag inte kommer gå hos sjukgymnasten särskilt många ggr - om den här träffen var "representativ" för hur det kommer att vara. Hon är helt jävla vrickad i huvudet. Ingen förståelse för att man kan vilja en sak, och samtidigt vara rädd för det. Men visst, hon sa själv att det kommer bli en kort kontakt så så är det med det. Ska be min t att ställa mig i kö på "min" enhet istället. Värre än såhär kan det ju inte bli............

Ikväll när det blev personaltomt så pratade jag med den nya tjejen. Hon ville veta lite om vad som hänt här, så jag berättade. Sa sanningen. Men det var inte jag som började med att ifrågasätta den störda tjejens extrema åsikter, tankar, inställning... så hon hade märkt en hel del som är "outtalat"...

Är så skönt att ha en VETTIG människa att prata med! Hon förstår ju! Hon säger det hon tycker och står för det!

Allt känns bara så... skakigt.......... och snart är det byebye också.........

Är så ledsen....

Nu ska jag lägga mig och dö.... typ.........

...boken "Att leva ett liv - inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Fick det tipset av min kp. Den är läskigt bra. Känner igen mig så mycket att jag måste hålla tillbaka tårarna...

Hon skriver tex om Kierkegaard... citerar honom...

..känns tungt just nu.......