...men jag älskar min kp. Hade det varit en kvinna så hade jag "fått" säga det, men nu råkar han ju tyvärr - eller hur man nu ska säga - vara man.

Hade djävulsk mensvärk och illamående både igår och idag. Satt vid frukosten igår och hetsåt fil och flingor, men den sketna knäckemackan med lite smör och ost fick jag inte i mig pga det helvetiska illamåendet. MISSLYCKAAAAAAD - skrek "stora"! Det var min kp som hade hand om frukosten och han upprepade minst 10 ggr att det ju inte var min ätstörning som gjorde att det blev svårt, utan något annat. Och att jag skulle släppa det. Men jag kan inte acceptera att min äckliga kropp styr över mig. Fattar inte hur han törs ta i mig; ge mig näsdukar i handen, stryka över ryggen... trösta.. Jag är ju så jävla äcklig...

Samma sak vid lunch. Satt där med kväljningar och skulle äta MOUSSAKA....... såg ut som spya. Och jag kunde bara se och känna hur jag stoppade in maten i munnen, svalde, och så kom det upp igen... och så skulle jag tuppa av och det skulle bli ett jävla pådrag och jag skulle hamna med LPT på psyket........... Men jag åt upp själva maten.. dock inte salladen. Tårarna rann. Jag tuggade inte. Svalde bara. Knäppte fingret mot bordskanten så att jag är blå och alldeles öm i nageln idag, men det var enda sättet att få i mig maten.

De hade behandlingskonferenser både före och efter lunch, och min kp hade säkerligen talat om min "status"... Efter mötena kom han och satte sig hos mig i tv-rummet och pratade en stund. Han frågade om jag alltid brukar ha såhär ont och må så illa, och sa att det finns hjälp. Han funderade på om han skulle prata med deras läkare om det och höra. Jag grät. Tittade på honom rakt in i ögonen och sa att jag inte orkar slåss mer. Berättade om kvinnoklinikens bemötande och deras syn på mig som "psykfall" och att jag aldrig fått något gehör för mina somatiska problem. Jag har frågat, berättat, pratat - jag har gjort allt - men ingen bryr sig. Och han svarar utan att ens spilla en sekund att "jo, JAG bryr mig". Mer tårar. Tackade honom för hans enorma omtanke, men sa att jag ju överlever - i alla fall hittills - och jag tänker inte dyka upp på KK igen där jag är så hatad och ratad. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han fick tårar i ögonen.

Jag skäms ihjäl. Han får höra allt jag tänker. Han är som en del av min hjärna. Stackars människa.

Han fikade med oss på em. Sa att jag fick ta en banan istället för en smörgås. Jag tvekade, för jag vill inte ha några favörer bara för att min kp råkar jobba med behandlingen. Som grädde på moset frågade den andra tjejen om hon också kunde få ta en banan, men fick ett nej... och frågade varför jag fick det i så fall... och jag skämdes ihjäl. Min kp svarade henne att "det är så idag bara".

Stannade efter lunch idag, trots att det "officiellt" är slut direkt efter det. Men jag behövde vila för att orka ta mig hem, och så ville jag säga hejdå till min kp också. Gjorde aldrig det i fredags, och nu behövde jag dessutom verkligen få peppning för att orka röra mig överhuvudtaget.