Jag fick en dikt av AJ, tycker den beskriver mig så otroligt väl så därför lägger jag ut den här. Det är Nils Ferlin som skrivit den.

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

- Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.

Jag avlider. Sakta men säkert. Det här är en nedbrytande miljö att vistas i. B pratar om allt och alla utan något som helst sammanhang så att öronen nästan trillar av mig. Kärringen H har gått fram och tillbaka i korridoren och skrikit och "sjungit" hela jävla dagen. Allt från "Jag går och fiskar" till "We shall overcome". Den 36-årige mannen som är som en 8-årig pojke sitter och gnäller om att injektionerna han får gör så att "apparaten inte fungerar" - alltså gnäller han om inpotens. Undrar just om han har "kollat" ordentligt...

Har försökt prata med personalen om att jag inte är så "duktig" som de tror. Känner att de tänker att "Maria klarar sig", men jag fick inget gehör för det - för jag har ju varit så jävla duktig. Ska jag behöva skära mig för att bevisa att jag behöver deras stöd. Sjukt.

Igår begravdes David. Jag kände honom inte väl, men vi hade en speciell kontakt och tyckte om varandras sällskap. Jag glömmer aldrig morgonen den 12 mars när nattpersonalen hittade honom. Han hade hängt sig. Klockan var runt 6 på morgonen, och jag var vaken sedan kl 5. A-S larmade och ropade på P. Jag hörde allt. Alla återupplivningsförsök. Allt. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig för att jag inte ringde på personal kl 5 när jag vaknade. Jag minns inte vad jag hörde eller tänkte däremellan. Men tänk om jag vaknade av att han hängde sig kl 5. Och kl 6 var han död.

Hetsäter godis - igen. Imorgon är det terapi. Och ev läkarsamtal som jag är skiträdd för. Måste orka gå hem till kaninerna också.

Önskar att jag vore död. Önskar att jag inte vore så djävulskt envis utan tog livet av mig istället så jag slapp det här.

Gick hem igår och tog hand om kaninerna. Försökte vara effetiv och ringde föräldrarna så fort jag kommit ut från psykhuset. Pappa svarade och babblade på om deras nyrenoverade badrum. Blev genomsvett  och fick panikångest när jag lagt på - och lovat att ringa på kvällen igen. Hade ingen medicin med mig så jag försökte ta mig samman och satte mig på bussen till Coop Forum. Alltså jag blir helt jävla borta när jag mår så dåligt och vistas ute bland folk. Klarar nästan inte av att gå av bussen, för jag är inte närvarande i nuet så jag märker inte var jag är.

Kom mig i alla fall in på Coop, men eftersom jag betalade med kortet blev jag så ångestfylld att jag glömde bort min rabattcheck på 50kr - igen. For tillbaka till avdelningen före halv tolv. Var jättebra dagpersonal, men kvällspersonalen var "mindre bra". Fanns ingen att prata med och empatitörda ssk E hade hand om medicinerna. Den andra ssk var häxan surtant så det var bara att lägga ner innan man ens försökt. Hetsåt godis så jag mådde illa.

Men Maria har ju inga ätstörningar alls. Hon är bara bortskämd.

Vad fan ska jag göra för att bevisa det då - svälta mig till döds.

En del fattar inte hur jävla svårt det är för mig att sitta och äta mat i matsalen där andra sitter och tittar på mig. Och jag väger för i helvete 60kg nu igen. Nu när jag skriver har jag hävt i mig massa skit igen så jag mår illa. Jag mår dåligt. Jag mår dåligt! JAG MÅR DÅLIGT! HALLÅ! HJÄLP MIG! PERSONAL!

Men det är bara tyst. Ensamt. För jag kan inte be om hjälp.

Och ikväll kommer AH tillbaka från permissionen så då blir det en "AH-kväll och natt" - all personal är hos henne och erbjuder henne vad som helst för att hon ska må bättre. Jag missunnar henne inte hjälpen, men det är sjukt att se att hon njuter av uppmärksamheten och hur hon manipulerar personalen.

Nu ska jag borsta tänderna - igen.

Den här dagen har varit fruktansvärd. Ett kackel utan dess like. Som taget ur en jävligt snedvriden film om psykiatrin. Efter middagen kulminerade det hela. En patient fick en tvångsinjektion och blev aggressiv, och jag själv och en stackars 17-åring blev beordrade av en annan patient att knyta hennes skor. När killen vägrade och jag ringde på personal eftersom kärringen var så hotfull, så slängde hon helt sonika sin mugg med mjölk rakt över oss båda. Killen blev skitförbannad och jag suckade mest medan mjölken rann om oss. En personal fick se till så att killen inte knockade kärringen. Så det var bara att gå och duscha igen och tvätta kläderna. Vid kvällsfikat fick jag i alla fall min mening sagd. Sa till kärringen att jag inte pratar med folk som slänger mjölk omkring sig och beter sig värre än dagisbarn, osv. Jag slog henne på käften - verbalt. Vilket hon naturligtvis inte klarade. K, en manlig ssk, fick ta bort henne från matsalen och nu får hon hålla sig på begränsningen. Jag fattar att människan är RIKTIGT SJUK, men man måste ju få reagera ändå. Talade om för nattssk nyss att de måste hålla koll på vad hon gör för hon är desperat efter cigaretter. Erbjöd den 17-årige killen s*x i byte mot en cigarett. Hur gammal kan hon vara? Säg 60 år kanske?! Så hon är riktigt SJUK.

Har varit vaken sedan före kl 3. Sett på film och haft ångest så jag skakat och fortfarande skakar. Mötte nattskk C när jag gick upp nu vid kl 6 snåret när de låste upp rökrummet. Han såg förvånad ut trots att jag sa att jag varit vaken sedan före kl 3. Jag har ju sagt att jag inte kan sova när P inte jobbar. Ingen tror väl på mig så vad spelar det för roll. Har lust att fara hem och skära mig som aldrig förr, men jag ska ju inte göra sådant längre. Allt destruktivt ska ju bli neutralt eller ännu hellre konstruktivt. Men det går fan inte att göra allt på en gång.

AP jobbar dag idag och AJ jobbar kväll, tack och lov. Fettet dryper om mig och jag vill gå hem och bara vara hemma och se på tv och gosa med kaninerna. Men jag är fast här. Inlåst. För mitt eget bästa. Har varit här sedan 12 feb nu. Hade det inte varit för personalen så hade jag blivit tokig för länge sedan.

Har gjort så gott jag kan för att hantera ångesten. Varit hemma hos kaninerna och varit iväg med mitt PO till Coop. AP har jobbat idag och det känns jätteskönt. Nu har hon gått hem och hon spenderade de sista minutrarna hos en patient, AH, som vanligt. Nu finns bara en enda vettig personal kvar här och det är en ssk, C. Men gissa var hon är - inne hos AH som vanligt. Och hon är ensam ssk här ikväll. Men AH går före allt och alla. Ingen får anpassad mat trots ätstörningar - förutom hon. Och hon blir serverad allt på silverfat. Missförstå mig rätt; jag missunnar inte henne eller någon annan att få hjälp - MEN all personal behöver inte alltid spendera timtal på hennes rum medan jag gråter sittandes i korridoren eller inne på mitt rum. Jag frågar mig själv hur långt det ska behöva gå - ska jag behöva skada mig för att få någon hjälp eller något stöd. Jag känner mig så osedd och övergiven att  jag vill dö. Jag är ju här för att få stöd att orka med gyn. Vad gör jag annars här? Vill gå hem NU. Jag är så in i helvete less på att vara här. Perversa erbjudanden, tafsande, tjat, gnäll och bråk. Jag är less på att skrika rakt ut att jag behöver hjälp utan att få det. Jag är jätteglad och tacksam över en massa saker, så det är inte det. Jag vill bara få vara jag och få hjälp att få vara jag. Särskilt då jag till och med slåss mot mig själv.

Häxan surtant var just här. Hon ville bara tala om att hon har börjat jobba nu och att vattenskadan hemma hos henne är lagad. Världsnyheter att höra för mig som patient av en ssk på avd, verkligen...

Har ätit frukost. Under en hagelstorm av könsord från en annan patient. Gick in på mitt rum och möblerade om för att försöka få fart på tv-adaptern till datorn. Men nej, det gick inte. Signalen är för dålig HÄR I CENTRALA STAN. Jävla digital-tv!

Redan före kl 9 hade jag hetsätit allt godis jag köpt till helgen. Men nu är det slutätet! Jag är så jävla fet och äcklig.

Ska träffa terapeuten kl 10 och mitt PO i eftermiddag. Tydligen ska det vara rond idag också. I vanliga fall är det stor-rond tisdag och fredag, men denna vecka blir det tydligen onsdag och torsdag. Som om något hunnit ändras inom loppet av mindre än ett dygn...

Det här har varit en total skitdag precis som igår. Fick ta lugnande redan före lunch. Föreståndaren har gått runt med någon dam och bestämt hur det ska renoveras och göras fint på avd tills dess att det blir en missbruksavdelning. Fick panik och bara grät. Mailade verksamhetschefen och frågade var jag ska kunna vara sedan för att få hjälp när allt har slagit igen. Men naturligtvis svarar hon inte. För det finns ingen plats för mig. Varken i samhället eller i vården. Till råga på allt har det varit rond idag och mitt förslag gillades; mer icke beroendeframkallande istället för mer benso, men mängden är skrattretande. Man får ta upp till 500mg per dag och idag har jag fått höjt från 100mg till 150mg.

Gick ut med AJ. Till posten, Coop Konsum och biblioteket där jag skulle lämna tillbaka en bok. Var iväg 45 min. Jobbigt att se en massa folk. Fick en Billy's panpizzabit till lunch och sedan vräkte jag i mig godis. Mådde så in i helvete dåligt och hade påbörjan till panikångest. Tog Lergigan och kröp ner under bolltäcket. Jag skulle inte leva idag om det  inte vore för bolltäcket! Satte på en film på datorn men somnade efter en stund. Blir så trött i kroppen av all ångest.

Slemmet har inte visat sig på ett par dagar nu och jag är förvånad minst sagt. Ikväll och inatt jobbar bara skitpersonal. Dvs ingen personal som jag kan lita på och "prat-prata" med. När jag satt och åt middag nyss satt en äldre man, en bohem från Stockholm, och pratade sex. Höll på att kräkas och sa till en personal, men han var bara intresserad av att gå och fika. Så tack för den...