jag önskar att jag aldrig hade sökt hjälp utan att jag hade tagit livet av mig

Skrev ett brev imorse för att försöka få reda på om jag har tillsyn eller ej. Summan blev att empatistörda ssk E fick jourläkaren att komma hit. Jag fick panikångest och skrek och grät, så summa summarum blev att jag nu har skärpt extravak. Lyfts inte vaket så ställer jag in allt på tisdag för jag kan inte hantera det här. Inte både och. Och inte nu.

Har inte ätit eller druckit sedan i morse, och det tänker jag hålla stenhårt på för att bevisa att jag mår så in i helvete mycket sämre av att vara bevakad hela jävla tiden. Snobbläkaren kan dra åt helvete.

Har redan mailet till kvinnokliniken och anestesin klart. Är bara att skicka.

Så än en gång har jag lyckats förstöra allt för mig själv!

Jag var på väg någonstans, men nu gick allt åt helvete pga att jag frågat frågor och berättat hur jag mår och känner.

Men NU har jag lärt min läxa: BERÄTTA ALDRIG HUR JÄVLA DÅLIGT DU MÅR FÖR ATT FÅ STÖD OCH HJÄLP. DE FÖRSÖKER HJÄLPA DIG - OAVSETT OM DET SÅ KOSTAR DIG DITT LIV.

Det har varit totalt kaos på tillnyktringen hela dagen. Jag har inte fått plats. Och så har min sk "mens" kommit - äcklet. Skönt att det var imorse, för nu är det i princip över. Har dock enorm mensvärk.

Började gråta ikväll för empatistörda ssk E sa att jag redan fått alla tre stesolid idag, men jag VET att jag bara bett om 2st. Sen vad jag fick av ssk K när jag bad honom om något mot mensvärken innan magen sprack upp har jag ingen aning om. AJ jobbade idag och sa att hon brukar fixa ihop en liten coctail, så jag bad K att göra det efter rapporteringen. Och förmodligen fick jag en ibumetin och en stesolid - stesolid utan att ha bett om det.

Och vaket eller tillsynen finns inte. Har legat timtal här ensam inne på rummet utan att någon har tittat in. Så nu har jag skrivit ett brev för sista gången och sagt som det är - att jag kommer skada mig om jag inte får mer hjälp. Sen om de sätter in tillsyn eller vak vet jag inte, men det här var den sista varningen. Eftersom min sk "mens" har kommit idag så vill jag bara stoppa in vassa saker där nere, så jag törs inte stänga dörren in till mitt rum ens. Jag gör så gott jag kan, men det RÄCKER inte. Så nu är det upp till dem om det här går eller ej.

AJ sa idag att hon kommer ta ett steg tillbaka om jag skadar mig. Men vad fan ger de mig för val. Jag är SJUK. Jag är BEROENDE av att skära och skada mig. Och att vara här är som att en alkoholist skulle gå in på Systemet.

Är svintrött men tänker inte ta någon nattmedicin. Tänker fan inte sova, för då stänger de dörren och då kommer jag skada mig.

Har sovit inatt. Som en stock. Fick en coctail av ssk P igår kväll vid 22-tiden. Bäddade ner mig i sängen och har sovit som en stock. Vaknade vid halv sju och har svinont i rövmusklerna, låren, vaderna, nacke, axlar - överallt. Från min panikångest attack igår morse när jag var så spänd i flera timmar och skakade så sängen skallrade.

Känner mig klarare i huvudet, vilket är både bra och dåligt. Bra för att det är otäckt att gå runt i en enda dimma av sömnbrist, men dåligt för att allt blir tydligare och ångesten starkare.

Vägde mig för en stund sedan. Har gått upp 2kg till på en vecka. Får panik bara jag tänker på det. En stor fet och äcklig blobb.

Skickade SMS till J för en gångs skull. Skrev att det går skitbra för mig, men att det är jobbigt såklart. Hon svarade direkt och skrev att hon var på väg till sin pappa (som enligt hennes första version våldtar henne stup i kvarten så att hon skadar sig pga det, men andra versionen är att hon har EP och råkar skada sig då) och frågade vad jag gjort eftersom jag ska ha vak. Tänker inte svara. I hennes värld ska man vara så sjuk som möjligt, och hon kan aldrig förstå hur man kan ha vak i förebyggande syfte.

Saknar forumet. Vännerna. Undrar hur alla mår, vad de gör, om de fortfarande lever. Har gett upp försöken att få tag i B. Han hör inte av sig eller ger tillbaka några pengar. Så de har jag sett för sista gången. Skulle verkligen behöva dem, eftersom jag måste spara pengar nu om jag ska ha någon framtid. Vår fina regering har ju bestämt att man bara får ha studiemedel i 4 år nu, och jag har ju redan pluggat i 4½ år. Lån får man inte hur länge som helst heller, trots att jag förskt betala tillbaka - men det har man inget för. Och jag kommer inte få något bostadsbidrag heller sen när jag är 30, så hur ska jag kunna studera överhuvudtaget. Vet att det har varit ett jävla liv om att studenter kan jobba samtidigt, men folk borde veta att det beror på VAD man läser och hur lätt man har för sig. De som gnäller över att en del studenter kan både studera och jobba kan enligt mig dra åt helvete. En hängiven och intresserad student som läser något annat än kurser som bara har hemtentor kan inte jobba vid sidan av. Punkt.

Äntligen. Äntligen jobbar P igen efter utlandssemestern. Berättade att jag måste få sova och bad honom kolla vad jag får och att jag tar ALLT jag får. Så jag har nu fått propavan, stilnoct och kanske en stesolid. Vet inte, men det var 3 tabletter och jag frågade inte. Har redan fått mina stesolid för idag, men någon kan ha missat att signera, och då har jag rätt att få en till eftersom han måste gå efter listan.

Jag älskar honom. Inte på det sättet. Jag älskar tryggheten med honom. Att veta att man är skyddad, att han bryr sig, ordnar upp saker, går att prata om övergreppen med, han dömer ingen, han ser mig som vem som helst och inte stans största psykfall.

AP kom in till mig imorse så fort hon fått rapport. Hon hämtade en Stesolid och morgonmedicinen. Kunde inte svälja något för jag mådde så illa av all ångest. AJ kom sen och då lugnade jag ner mig lite så jag kunde ta stesoliden. Halv tio kom narkosläkaren Siv. En halvtimme för sent, men ändå. Hon var jättejättesnäll och förstod att jag var skiträdd. Minns inte så mycket av vad hon sa och frågade, men det känns faktiskt lite bättre efteråt. Hon sa med lugn och varm röst att jag inte behövde titta på henne det första hon sa, så redan då kändes det bättre. Svetten rann om hela mig och jag skakade så sängen skallrade. AJ satt och höll och smekte mig på vristen så att jag skulle känna att hon var där, och när jag inte kunde svara så svarade hon åt mig.

Från och med i helgen kommer jag ha vak för att inte göra något dumt. Stesoliden är höjd till 3 x 10mg per dag, och jag ska nu få Stilnoct till natten, eftersom jag inte har sovit på snart en vecka. AJ jobbar i helgen, och AP likaså. AJ kommer hit så tidigt hon kan på tisdag. Jag får inte äta något efter kl 2 och inte dricka något efter kl 6. Ska ha patientskjorta så de kan sätta EKG, och sportbh, trosor, patientbyxor och strumpor. Kl 7:45 får jag premedicineringen. AP sa att hon aldrig har gett så hög dos, absolut maxdos, till någon någonsin. Så jag hoppas att det ska räcka...

Kl 8:10 ska AJ rulla mig till anestesin. Där sätter de på pulsoxymeter, sätter 2 nålar, dropp, blodtrycksmanchett. Kommer "bara" vara narkosläkaren Siv, en ssk, AJ och jag. Sen poff så ska jag sova, och då sätter de EKG. Efter det rullas jag iväg till gyn och kläs av på underkroppen, vilket känns fruktansvärt, och sedan gör de alla de undersökningar de kan. De klär på mig, sätter syrgasmask, blodtryck, EKG-elektroder och jag vaknar och ser AJ.

Enkelt? Nej.

Har ångest så jag dör. Rädd att skada mig. Rädd att vägra. Livrädd för resultatet.

En vuxen kvinna som inte klarar av att ta ansvar för sig själv utan som behöver någon som sitter hos henne hela jävla tiden och ser till så att hon inte flippar ur och kör in vassa föremål i underlivet eller tar livet av sig.

AJ jobbar kväll imorgon. Jag förstår inte varför hon for 14 mil idag för att vara med när jag skulle träffa läkaren. Eller varför hon ställer in sin fjällsemester för att vara med mig på tisdag. Ingen har någonsin gjort något sådant för mig, och inte ens någon av mina föräldrar skulle göra det.

Och det värsta är att människan inte ens är medveten om hur underbar hon är.

Idag har varit en horribel dag. Har inte fått tag på min läkare, ringt till terapeuten och skrikit och gråtit och gjorde detsamma när hon kom hit till avdelningen. Hur fan kan hon säga att jag måste skärpa mig när allt jag vill är att få hennes tysta stöd och tröst.

AP jobbade inte idag som AJ lovade. Hela personalen tjafsar om gynundersökningen helt öppet och JAG ORKAR INTE! De kan dra åt helvete! Till slut kom N och pratade med mig och försökte ringa istället för AP, och då fick jag annan information än vad jag fått tidigare om hur det ska gå till. Hur i helvete ska man veta vad som gäller när alla säger olika! Har knappt sovit inatt och gråtit och panikat hela jävla dagen. Får de inte tag i min läkare imorgon så att jag får mer lugnande så får de fan i mig ringa jouren. Det här går inte längre.

Mitt PO har i alla fall gett kaninerna mat och vatten, så de klarar sig tills på torsdag.

...

......

....TORSDAG??? Då ska jag träffa narkosläkaren kl 9!! Och AJ ska köra ända från B för att vara med. Fy fan, det här går för fort för att jag ska klara av det!!

På förmiddagen kom min läkare och pratade några ord med AJ. Hon var läkaren som hade snabbronden på den här avdelningen idag. AJ kom och pratade med mig och ringde nakosen och kvinnokliniken medan jag träffade terapeuten. Tisdagen den 14 april 2009 har jag fått tid. Alltför tidigt. Jag har kollapsat. Gråtit, skrikit, panikat. AJ har semester då men säger att hon lovar att komma ändå och stanna hos mig hela dagen.

Jag vete fan hur jag ska klara det. Och så måste de ta om några av blodproverna för de vill ha så färska som möjligt. Så det är som gjort för att jag ska misslyckas. Och gör jag det så går jag hem och tar livet av mig, för det här är den enda och sista chans jag får.

De har flyttat en patient idag. Hon som gick runt och sjöng och skrek som fan och som hivade en mugg mjölk över mig och D. Fått någon från rättspsyk istället och ikväll har de gett honom en tvångsinjektion. Han skriker som fan så det hörs över hela avdelningen trots att han är bältad på isoleringen. AH tycker att det är jobbigt att sova vägg i vägg med honom och nu "blir hon orolig". Så ikväll blir det en AH-kväll igen. Trots att jag behöver tröst och stöd. Får hon inte det hon vill ha och den uppmärksamhet hon vill ha så skadar hon sig. Och där ligger jag i lä. Så jag lär inte få någon hjälp ikväll eller inatt.

Mormor har flyttat idag. På sin födelsedag. Hon förstår inget för att hon är så dement, men hon måste ha det bättre nu på demensboendet än på trygghetsboendet hon bott i. Mamma hittade henne nerkissad på en stol i sällskapsrummet sist hon var där. Personalen hade satt henne på en tidning för att hon inte skulle smutsa ner stolen. Istället för att gå och byta på henne.

Nu ska jag lägga mig och dö - eller rättare sagt försöka sova i vrålandet. Är helt slut efter dagens alla strapatser. Stackars A och T har varken fått mat eller vatten sedan i lördags. Imorgon måste någon hjälpa mig med det. Går jag hem själv så kommer jag ta en kniv och skära mig till oigenkännlighet där nere. Och sen skulle jag förmodligen ta mitt liv. Så jag ska nog inte gå hem ensam.