Träffade terapeuten på förmiddagen. Grät vattenfall. Berättade hur det känns att inte vara trodd av sin egen läkare. Hon gjorde klart för mig att hon i alla fall tror på mig, men vad hjälper det när hon inte är läkare. Jag berättade precis hur det brukar bli om jag tex går i jeans eller cyklar. Berättade att det blir alldeles svullet och rödsprängt. Att det blir som "brännsår" av allt skavande, att man ser små små ådror för att allt skinn nästan är borta, och hur mycket det svider när jag kissar. Jag skrek till slut. Skrek att jag aldrig har berättat något för någon och att jag aldrig har gnällt om det. Aldrig. 

Hon förstod. Jag kunde inte se henne i ögonen eller ens titta på henne, men jag hörde att hon verkligen förstod mig. Hon talade till mig med en mors värme. Sa "lilla vännen, hur har du har stått ut" och jag hörde att hon hade ont i sitt hjärta. Fick dåligt samvete, men kändes samtidigt skönt att en gång för alla lägga alla kort på borden. Lägga ut dem och visa - kanske BEvisa - att jag inte är den som klagar i onödan.

När min läkare kom så hade jag inte så mycket att säga. Jag ville ha någon sorts respons på mailet jag skickade. Men det fick jag inte. Hon sa ingenting. Så det gjorde inte jag heller. Kändes bara jobbigt. Får se om jag kanske sover hemma imorgon natt - det är hon ju positiv till eftersom hon egentligen vill slänga ut mig. För övrigt sa hon bara att "vi får vänta tills den 15:e och se". Men jag vet vad hon egentligen vill säga. Eftersom remissvaret kom tillbaka och det stod att allt såg normalt ut så är hon helt säker på att gyn kommer säga nej nästa fredag, den 15 maj, så sen vill hon kasta ut mig rakt av. Och hon är övertygad om att jag är hospitaliserad - trots att jag vet att jag har koll på den situationen.

Har knappt hunnit prata med AJ idag. Hon var på ECT:n på förmiddagen och efter lunch gick jag hem till kaninerna och sedan kom Ulla och vi for till Coop. Men hon jobbar imorgon också så vi kanske kan prata då.

Har funderat på mina ssk-planer. Jag vet inte om det är att sikta för högt. Om jag hoppas för mycket. Men om jag läser till uska först så kan jag ju jobba. Men om jag sedan skulle vilja plugga till ssk så har jag ändå 3 år framför mig. Och skulle jag läsa 2 år på ssk-programmet och få uska-kompetens så har jag pluggat ett år mer än vad jag behöver för det, och slitit än mer för något i onödan. Klarar man 2 år på ssk-programmet så lär man klara det tredje och sista.

Men jag vet ju inte. Kanske är mitt liv slut den 15:e.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...