Träffade terapeuten på förmiddagen. Grät vattenfall. Berättade hur det känns att inte vara trodd av sin egen läkare. Hon gjorde klart för mig att hon i alla fall tror på mig, men vad hjälper det när hon inte är läkare. Jag berättade precis hur det brukar bli om jag tex går i jeans eller cyklar. Berättade att det blir alldeles svullet och rödsprängt. Att det blir som "brännsår" av allt skavande, att man ser små små ådror för att allt skinn nästan är borta, och hur mycket det svider när jag kissar. Jag skrek till slut. Skrek att jag aldrig har berättat något för någon och att jag aldrig har gnällt om det. Aldrig. 

Hon förstod. Jag kunde inte se henne i ögonen eller ens titta på henne, men jag hörde att hon verkligen förstod mig. Hon talade till mig med en mors värme. Sa "lilla vännen, hur har du har stått ut" och jag hörde att hon hade ont i sitt hjärta. Fick dåligt samvete, men kändes samtidigt skönt att en gång för alla lägga alla kort på borden. Lägga ut dem och visa - kanske BEvisa - att jag inte är den som klagar i onödan.

När min läkare kom så hade jag inte så mycket att säga. Jag ville ha någon sorts respons på mailet jag skickade. Men det fick jag inte. Hon sa ingenting. Så det gjorde inte jag heller. Kändes bara jobbigt. Får se om jag kanske sover hemma imorgon natt - det är hon ju positiv till eftersom hon egentligen vill slänga ut mig. För övrigt sa hon bara att "vi får vänta tills den 15:e och se". Men jag vet vad hon egentligen vill säga. Eftersom remissvaret kom tillbaka och det stod att allt såg normalt ut så är hon helt säker på att gyn kommer säga nej nästa fredag, den 15 maj, så sen vill hon kasta ut mig rakt av. Och hon är övertygad om att jag är hospitaliserad - trots att jag vet att jag har koll på den situationen.

Har knappt hunnit prata med AJ idag. Hon var på ECT:n på förmiddagen och efter lunch gick jag hem till kaninerna och sedan kom Ulla och vi for till Coop. Men hon jobbar imorgon också så vi kanske kan prata då.

Har funderat på mina ssk-planer. Jag vet inte om det är att sikta för högt. Om jag hoppas för mycket. Men om jag läser till uska först så kan jag ju jobba. Men om jag sedan skulle vilja plugga till ssk så har jag ändå 3 år framför mig. Och skulle jag läsa 2 år på ssk-programmet och få uska-kompetens så har jag pluggat ett år mer än vad jag behöver för det, och slitit än mer för något i onödan. Klarar man 2 år på ssk-programmet så lär man klara det tredje och sista.

Men jag vet ju inte. Kanske är mitt liv slut den 15:e.

Jag vill dö. Jag vill verkligen det. Varför kämpa vidare när allt ändå går åt helvete.

Jag vet att jag har PMS. Och förmodligen PMDD, eftersom det är så "allvarlig PMS". Men vad fan hjälper det när det ständigt är så en gång varje månad. En period varje månad vill jag bara dö. Jag vill skära upp alla ådror som ryms i min kropp. Stycka min kropp, bit för bit, tills inget finns kvar. Jag vill utplåna hela min existens. Jag hatar. Jag hatar mig själv, jag hatar att jag inte kan få andra att förstå för det betyder att jag misslyckats att förklara.

Ska träffa terapeuten kl 10 och läkaren ev vid 11:30. Vad ska jag säga. Varför. Som om det spelade någon roll eller överhuvudtaget påverkade min situation. Tänkte försöka sova hemma natten mellan tisdag och onsdag, men jag lär knappast få det när jag är självmordsbenägen. Och får jag det så är det väl bara ytterligare "ett tecken" på att jag bara hittar på allt och ljuger. Som att servera min läkare "bevis" för hennes teorier på silverfat. Jag gör inget annat än att fundera på hur det jag säger KAN tolkas av henne. Hon tror mig inte - jag vet det - så allt går hela tiden ut på att bara säga, göra och visa saker som inte går att misstolkas. Men egentligen tror jag att det kvittar, för hon har bestämt sig. Hon kan inte se att vi är på rätt väg. Hon kan inte se hur stora framsteg jag gjort. Det enda hon ser är tomma papper från en neuropsykiatrisk utredning, en massa tankar och tron att jag är helt störd i huvudet - bokstavligt talat.

MH har varit bakjour i helgen. Hon är så fantastisk att det värker i hjärtat när jag bara tänker på henne. Hon skulle aldrig hänga upp sig på sådana här saker. Det är hon alldeles för organiserad och målinriktad för att göra. Hon är bestämd och säkert hård, men skulle se "moment 22" när det uppstod. Det är så synd att hon inte har tid att ta sig an en patient till att vara PAL åt.

AJ ska jobba idag. Nu. Men jag har inte sett eller hört henne. Är så ledsen så jag... jag vet inte vad... ord saknas. Och Stefans humör vacklar alltmer ju längre tiden går. Imorgon är det medicindags igen "om han inte sköter sig", och det kan man väl knappast anse att han gjort eftersom han är aggressiv att han slagit sönder ett trädgårdsbord och en soptunna här utanför - för att han var missnöjd med att få en stödperson (enligt LPT) som inte ville skjutsa runt honom i sin bil och bjuda på fika. Han har ju gett sig på mig också. Och en annan patient. Han skriker, suckar, gnäller och klagar på allt och alla, och vräker ur sig allt från personliga dödshot till att spränga uttagsautomaten. "Jag gör som jag vill, det har jag alltid gjort". "Det ska bli som jag vill, för det är jag som bestämmer". "Jag ska bli polis och då kan man göra vad fan som helst".

Han irriterar mig så till den grad att jag kokar av ilska och det ryker ur öronen på mig. Men jag vet att han inte förstår. Jag vet att man måste ha tålamod. Så jag bara sväljer. Sväljer, sväljer, sväljer. Flera i personalen har sagt att jag har ett enormt tålamod som inte har exploderat fastän att jag snart har varit här i 3 månader. Kanske är det så, eller så vänder jag det helt enkelt inåt istället och exploderar på mig själv - som vanligt.

Föräldrarna har varit i fjällen över helgen. Ordnat till uthyrningen. De frågar mig hela tiden om när jag ska fara och hälsa på dem. Får bara mer och mer panik. Den 15 maj avgörs hela mitt liv. Få hjälp eller ej. Utan hjälpen tar jag livet av mig.