Ja, så var det. Jag och AJ rök ihop. Eller snarare så var jag så ledsen så jag var helt förtvivlad och grät och skrek och hon blev så frustrerad så hon skällde på mig och lämnade sedan mitt rum.

Var på väg hem och sova hemma istället för på avd, men eftersom de förstod att jag skulle hem och skära mig så släppte de inte hem mig. AP satt och pratade med mig så att jag lugnade ner mig, men så blev vi avbrutna och hon skulle "komma alldeles snart"... ½-timme senare satt hon och fikade och sen skulle hon gå hem. Mådde totalt skit. Kände mig så jävla oviktig och meningslös. Till slut pratade AJ och jag och vi konstaterade att det är samma gamla visa. Och imorgon ska vi sätta oss ner och prata om hur vi ska lägga upp det på vårdmötet. Efter att AJ gått hem så gick AP hem - 2 timmar efter att hon hade slutat.

Har inte ätit något mer än lunchen idag. Är inte hungrig. Tog en smörgås nu vid 21.30-tiden för att inte vakna av hunger inatt.

Läkaren kom. Hon skällde mer eller mindre på mig och visade tydligt att hon var upprörd över att jag mailat till henne och berättat att jag var besviken. Trots att jag meddelat att hon får stå kvar som ansvarig för mig under vistelsen på avd så bestämde hon att "nästa gång" så blir det avdelningens egen läkare som är huvudansvarig. Trots mina verbala protester. Med andra ord - hon lyssnar inte på vad jag säger.

Sedan talade hon om för mig att hon kommer plocka bort mina diagnoser, eftersom jag inte tänker göra en neuropsykiatrisk utredning. Och tar hon bort dem så finns det ingen som helst chans att jag får förlängd aktivitetsersättning. Utan till sist kommer de trycka upp mig mot väggen med en kniv mot strupen och kräva att jag gör en utredning. Jävla helvetes kärringjävel! Och hon kunde inte heller säga att jag gör ett bra jobb eller någonting positivt, utan det är alltid fel på allt. Känns så dumt att skriva det, för oftast är det JAG som är den negativa och vänder allt emot mig själv. Men nu har jag god hjälp!

När hon sa att hon inte vill att personalen ska ringa henne om mediciner och annat när hon inte är på kontoret så var jag tvungen att FÖRSVARA MIG och tala om att det FAKTISKT INTE ÄR JAG som begärt det utan att de gjort det på eget bevåg, och jag har för fan inte ens hennes jävla telenr! Det är ta mig fan samma jävla tjat jämt; "jag är faktiskt inte i tjänst då". NÄHÄ, OCH HUR FAN SKA JAG KUNNA VETA DET OCH STYRA HELA AVDELNINGSPERSONALEN??? Men då visste hon inte vad hon skulle svara. Det visste hon inte heller när jag frågade varför det var så viktigt att träffas just idag jämfört med en annan gång då jag for och shoppade istället. Hon blev lika paff då och hade ingen aning om vad hon skulle svara. Till slut mumlade hon något om att det då hade handlat om något konstruktivt som skulle ske utanför avdelningen (que.....???). Jag kan stycka henne verbalt, och jag tror att det skrämmer henne. Och hennes rädsla manifesteras som ilska och det är då jag upplever att hon skäller på mig.

Sedan sa hon att HON hade bestämt när vårdmötet skulle hållas, men jag filéade den repliken från henne och upplyste henne om att det var JAG SJÄLV som bestämt att vi skulle spika den dagen trots att min terapeut inte kan vara med då. Så jag hade tryckt ner henne i skorna ända ner till knävecken när hon gick härifrån. Samtidigt som hon hade mördat mig med sin "neuropsykiatriska utredning".