AT-läkaren bestämde att pre-medicineringen endast skulle bestå av 20mg Stesolid, och så skulle hon komma och fråga hur jag mådde och hur jag kände mig så kunde jag få mer sen. Hon kom aldrig och jag fick bara 5mg intramuskulärt. Så nu har jag fått min första injektion i rumpan också. AP gav den och det är den enda ssk som jag litar på på dagtid som skulle få göra något sådant.

Både AJ och AP följde med mig till gyn för jag panikade så in i helvete. Det skallrade i hela rullstolen. Jag grät och hyperventilerade. Väl där så bad jag att få se mig om i rummet utan gynläkaren. Skakade och kunde inte ens öppna ögonen. Höll på att spy när jag såg gynstolen. Flashbacksen haglade över mig. Jag tog av mig på underkroppen och AJ hjälpte mig. AP och gynläkaren kom in - plus en assistent. Hela tiden sa jag att hon bara fick titta på det yttre och att jag vägrade låta henne stoppa in något i mig. Men hon lyssnade inte på mig. Hon stoppade in och ut saker och klämde på mig så jag skrek av smärta och rädsla, mosade AJ's och AP's händer, svetten rann så att de var tvungna att torka mig i pannan, och jag hyperventilerade så jag nästan kräktes. Hon mer eller mindre bröt upp mina knän och särade på benen - och redan då dog jag. AJ fick panik eftersom läkaren inte lyssnade på vad jag sa eller skrek. Jag skrek att jag inte klarade mer, stopp, och allt möjligt, men hon bara fortsatte.

Så jag blev våldtagen igen. Jag förstår att hon bara menade väl och förmodligen ville förkorta mitt lidande och få mig att slippa bli sövd igen. Men jag kan säga att jag är totalt avskräckt. Ingen endaste jävla läkare petar någonsin på mig överhuvudtaget!

Visst är det skönt att det är gjort, men det här var inte vad jag behövde.

Till råga på allt så hade hybris-AT-läkaren bestämt att jag tagit hälften av min vid-behovs-medicin som pre-medicinering, så jag flippade ur totalt på eftermiddagen. Överläkaren på avd var här, AT-läkaren, de ringde min läkare - men INGEN satte tillbaka den medicin som jag har ORDINERAD! Till slut slog jag sönder mina händer på betongväggarna och krävde att bli utskriven, för då skulle de bli tvingade att ge mig mina mediciner. Hela personalen på avdelningen tyckte att det var helt FEL av dem att ta bort medicin såhär. Ssk ringde bakjouren för att ordna saker och ting, men han vägrade. En skötare ringde också, men fick också nej. Till slut ringde ssk igen, för kanske 5-6 gången, och DÅ fick han ett JA. Jag hann packa ihop alla mina saker och var på väg härifrån och hade bestämt mig för att ta livet av mig. Men räddningen kom i sista stund. Blev så lättad och rörd av ssk P's omtanke att jag kramade honom. Han blev nästan rörd till tårar. Så jag har fått AJ, AP och P att gråta idag. Men det blir kanske så när man är här länge och lär känna varandra. De vet vilken skit jag gått igenom, och de förstår hur jävla jobbigt jag har det. Så är det bra personal så är det inte konstigt om de blir berörda.

Natt-ssk P verkar också annorlunda ikväll. Han har pratat med mig flera gånger och för en stund sedan kom han in på mitt rum och frågade hur det var och om jag behövde något var det bara att säga till. Han värmer i mitt hjärta.

Är det något jag lärt mig och bestämt mig för efter denna dag så är det att ALDRIG någonsin lita på en läkare igen. ALDRIG. Och "min" sk läkare kan dra åt helvete, eftersom hon inte ens kan stå för de ordinationer hon själv gör. Så fort det nya systemet träder i kraft då man inte behöver någon PAL så ryker hon DIREKT. Och vad gäller framtiden och vårdplanering så tänker jag inte prata med henne mer, utan hon får sitta och hålla käft om hon ska närvara på något möte. Hon hämmar mig, hon vill få mig att vara sjukare än vad jag är. Hon drar mig bakåt. Jag pratar om att försöka börja få ett socialt kontaktnät - och då sitter hon säger att hon vill att jag ska göra en neuropsykiatrisk utredning.

Så nej, jag ska sluta med den här jävla Stesoliden, för sen kan vem som helst skriva ut de andra medicinerna jag behöver.

Jag grät hela dagen igår. Jag har slagit sönder min högra hand. Idag är dagen då jag har tid hos min bödel kl 11. En inbokad våldtäkt. Jag är förkyld. Och kärringjäveln vill neka mig Nezeril så att jag inte ska kunna andas genom näsan. "Du Maria, hur länge har du använt Nezeril?". Inte en vecka än, men jag förstår att du missunnar mig att kunna andas när det är planerat att någon ska gräva inuti mig. Av alla dagar och tillfällen så valde hon att ta upp det idag. Nu.