Jag måste ha PMS. Jag mår så jävla dåligt och är så ledsen och frustrerad, och vill skada mig så mycket att det här inte kan vara "normalt". Inte nog med att bl.a bli kallad "kärringjävel" igår så kan man inte sova på hela natten sen. Och så vaknar Stefan och tjattrar på som om ingenting har hänt. När jag skiter i att svara så retas han med flit och säger att "Maria har tappat talförmågan". Bara TUR att han gick ut redan på förmiddagen och inte åt lunch här, för då kanske jag hade golvat honom. Dessutom har de gett MIN lunch till någon annan, så det fanns inget åt mig. Så jag gick till kiosken och köpte en sallad på halva priset, för den hade dagens datum som "bäst före"-dag. Det visade sig att gurkskivorna var så slemmiga och förmultnade att det var omöjligt att försöka ta i dem. Förstod att hela salladen var åt helvete. Åt lite av skiten ändå - bara för att. Och som pricken över i kom J och sa att hans mamma ville ha mat också nu till middagen. Jag höll på att svimma! Det må vara hänt en gång. Till och med två eller tre gånger. Men när det händer VARJE GÅNG han har besök, och man själv inte får någon mat pga att någon annan ätit upp den - ja, då blir det för mycket. I alla fall när man tex vet att det inte finns några bananer pga att de anses vara för dyra. Men det går bra att beställa hem gräddglass och bär, och skänka bort matportion efter matportion - utan att det rör dem i ryggen att patienterna inte får den mat som till och med står i deras vårdplan. Och jag trodde att frukt ansågs vara nyttigt och därmed var värt åtminstone lika mycket som någon jävla gräddglass!

Somnade till en stund på eftermiddagen. Nu är det bara skräp-personal här.

Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.