Jag försöker. Det är det enda jag kan säga just nu. Jag försöker.

Jag är så uppvarvad för att trycka undan flashbacks så jag beter mig som en dement kärring. Glömmer allt, snubblar, vinglar och gör allting samtidigt så jag inte vet vad jag håller på med. Terapin gick helt åt helvete igår. Har fått en extra tid imorgon kl 15 - trots att jag bara skrek och grät igår. Men idag har inte terapeuten svarat på något mail. Däremot fick jag mail av läkaren - hör och häpna. Jag mailade tillbaka och frågade vilka dagar hon ska vara borta den här veckan, men det är väl tystnadsplikt hos paragrafryttaren om det också...

Har gått ner ett kilo till, tror jag. Jag cyklar på motionscykeln och ute på min vanliga cykel så jag nästan blöder "där nere" varje dag. Men nu vet jag varför jag får så ont i fötter och knän - jag kan inte sitta på sadeln. Har aldrig tänkt på det förut, men nu har jag verkligen tänkt efter HUR jag cyklar. Och det kommer aldrig gå med ridterapi om jag inte får hjälp, för jag kan inte stå i stigbyglarna som en jockey...

Medicin får jag bekosta själv, eftersom jag inte lät det gå 2kg till. Och det kostar mig 3500kr som jag inte har och det är inte ens säkert att det har någon verkan eller att man inte får biverkningar som gör att man måste sluta med det. Så vad finns då kvar för att jag ska kunna fortsätta med Cymbalta? Jo, plastikkirurgi. Jag har alltid velat fettsuga mig, men har förstått att jag aldrig skulle få det, eftersom jag inte motionerat och försökt på det sättet. Men nu har jag mailat och frågat hur en klinik ser på det som hjälp med biverkning. Hade jag inte haft en vän som varit hos plastikkirurgen så hade jag aldrig vågat skriva det här. Så jag är glad att hon berättade för mig, för då känner jag mig inte lika ensam och konstig.

Har börjat räkna kalorier. Jag vet att det här kommer sluta med att jag hamnar i ätstörningsfacket, men jag mår så jävla dåligt av att inte kunna ta medicinen och att vara såhär gigantisk. Jag har sagt till terpeuten ett flertal gånger att när jag väl hamnat i det facket så har jag haft alla diagnoser, så då är det ett bevis för att hela jag verkligen är totalt fel. Vården har själva gjort min situation värre, och de vill inte ta på sig sin del eller hjälpa mig.

Nu ska jag titta på Idol och ta en Stesolid, och försöka att inte ta livet av mig av ensamhet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...