Kollade igenom mitt kontobesked för tredje kvartalet. Det visar sig att någon handlat med mitt visa-kort på något sätt. Köpt skor på Din Sko flera ggr. Fick panikångest som fan. har nu tagit 30mg Stesolid. Det som den jävla AT-läkaren på avd sa att "det är farligt, för du kommer få andningsuppehåll". Det får jag inte alls det! Jävla idiot.

Måste få tag på mitt PO så att hon kan hjälpa mig kontakta banken, förhoppningsvis innan de hinner länsa hela jävla kontot.

Känns som att alla hatar mig och undviker mig. Jag är så ensam.

Jag vill dö.

Tänker inte höra av mig till någon mer. Vill någon ha kontakt med mig så vet de var jag finns. Jag tänker inte ta första steget varje gång. Det orkar jag inte.

...men ändå känns det som igår. Har varit och tänt ljus för D. Klandrar fortfarande mig själv. Hade jag ringt på personal när jag vaknade så hade han kanske varit vid liv. Visst, jag kunde inte veta vad han hade gjort, men hade jag ringt på personalen så hade de kanske hört det som jag antagligen hörde. Då hade de kunnat stoppa honom. Då hade han levt idag. Jag förstår inte att jag fortfarande har minneslucka från det att jag vaknade till det att de hittade honom. Jag hörde P och A-S försöka återuppliva honom. Då satt jag på golvet i fostersällning. Hörde när akutpersonalen kom. När de chockade honom för att försöka starta hjärtat. Jag bara satt där och undrade vad fan som hände. Det omöjliga blev verkligt. Jag kommer aldrig komma över det här. Särskilt inte nu när Socialstyrelsen kritiserar den mest kompetenta nattpersonalen. De kan inte skriva en hel saga om varje patient en gång i timmen när de ligger och sover. På dagarna görs inte det, utan man har tillsyn, punkt. Om något hänt eller är speciellt så antecknas det. Man kan inte skriva ner allt, det är en omöjlighet.

Det som också gör mig så ledsen är att J verkar tro att det här är någon sorts tävling. Vem sörjer sin vän mest. Hon som sörjer sin vän, eller jag som sörjer min. Men det handlar ju inte om det. Jag förstår inte varför jag inte får göra som jag vill och göra det jag behöver, utan att hon ska försöka "överträffa" mig. Det känns faktiskt obehagligt, riktigt obehagligt. Och hon är så svart-vit i sina sms. Säger inte ens hej, frågar hur jag mår och vad som "sker". Och när jag svarar så bryr hon sig inte om svaret om jag inte "nappat" på det hon vill, utan då är det hon och hennes vilja. Hon svarar inte ens på frågor. Berättade i sms för henne att jag snart firar ett år utan rakblad, och frågade henne om inte hon också snart firar ett år som skadefri. Hon svarade inte på det. Antingen för att hon fortfarande vill få alla att tro att epileptiker letar reda på och sväljer saker när de får ett anfall, eller också för att jag genomskådar hennes bluff, eller för att hon fortfarande skadar sig genom att "ramla". Hur många med epilepsi kommer in till akuten och har svalt en nyckelknippa, ett batteri från fjärrkontrollen eller ett fiskedrag? Jag vet inte, men något säger mig att jag borde hålla mig ifrån henne. I alla fall innan jag själv fått någon rätsida på mitt liv.

Mamma fyller år idag. Måste ringa och gratta henne sen. Hon har fått ett handgjort halsband i glas, en akvarellmålning, och ett sms nu på morgonen. Måste ringa henne sen, men jag får inte gråta så jag måste samla ihop mig lite. Ta en Stesolid. Jag tänker inte tala om för henne att det är ett halvår sedan min rumsgranne på psyk hängde sig.

Jag hatar mig själv. Jag är så äcklig, och jag har passivt tagit livet av en människa.