Pappa ringde efter allt ståhej som varit mellan mig och mamma idag. Han började småprata, men jag vet precis varför han ringde. Han skulle skälla på mig och tala om hur fel jag är, precis som han har gjort under hela min uppväxt. Så samtalet slutade med att jag sa att jag förmodligen inte hör av mig till dem mer. Pappas svar var "jaha, ha det så bra då" och jag svarade detsamma och så lade jag på. Och nu jävlar tänker jag inte ta mer skit, så nu har droppen fallit som får bägaren att rinna över.

De säger att de inte orkar med mig, mitt mående och det lilla jag försöker berätta för dem om hur jag fungerar. Det är fel att öppna käften och säga något och det är fel att tiga. Det är fel att tala om sin åsikt om den strider mot deras åsikt. De har alltid rätt och gör alltid allting rätt. Och är det något som skulle kunna peka på ett misstag så kommer skuldbeläggningen - "vi mår så dåligt när du är inlagd", "vi har gjort vårt bästa men tydligen har vi misslyckats (med undermeningen att jag självklart svarar nej, ni har lyckats)", osv.

Men idag har de gjort fullständigt klart för mig att jag är totalt fel; summa summarum är alltså att hela jag bara är fel. Och då finns ingen mening med att vara del av en familj som ser på en på det sättet.

Och jag orkar inte ta mer skit eller utskällningar. Är så jävla ledsen, men nu har jag fått nog. Mamma verkade kunna tänka sig att försöka reda ut saker och ting, men det var bara ett spel för kulisserna - hon "jämnade marken åt mig", som hon brukar säga, och både hon och pappa tycker att det är sååå jobbigt att de "måste" göra det. Behövde jag nämna att jag tappat räkningen på hur jävla många gånger jag har sagt åt dem att SLUTA MED DET.
Jag orkar inte höra att det är sååååååå synd om dem så ojojoj. Vad fan, ALLA har ju problem! Skillnaden är hur man handskas med dem! Men mamma gör sig ett enormt offer så det går inte att uttrycka i ord. Och så säger hon att jag har det bra, för jag kan åtminstone se en människa om jag tittar ut genom fönstret. JÄVLA KÄRRINGJÄVEL! Vad har hon att klaga på som har make, barn, hus, hundar, har jobb osv. Visst, hon har fått MS, men hon har i alla fall LEVT! Hon har varit ÄLSKAD. Men nu säger hon att hon bara är en börda och att hon skiter i allt, så hon mår sååå dåligt. Jag tvivlar inte på att hon mår pissdåligt, men man kan fan inte jämföra! Det är ingen jävla tävling!

Och så självömkan i form av "vi har gjort fel med dig och därför blev DU så fel". Det gör mig VANSINNIG!

Idag frågade jag mamma rakt ut om hon vill att terapeuten ska ringa upp henne och tala om att det inte är min sk familjs fel att jag mår som jag gör. Men nej, det vill hon ju inte.

Och hennes jävla "jag mår jättedåligt och orkar inte mer, men jag stänger in allt i mig själv". Jaha, det gör jag också! Gå i terapi för i helvete, istället för att lasta din enda kvarvarande dotter som om hon vore en terapeut! Tror hon att JAG vill höra om hur mormor slog henne och slet av henne håret??? Vad ska JAG göra åt hennes mående??

Jag säger inte att jag är någon "oskyldig ängel" som inte har gjort eller sagt något dumt eller fel alls, men jag är hellre föräldralös än att ha föräldrar som bara kritiserar allt jag gör, säger och är. Inget jag gjort eller åstadkommit i hela mitt liv har någonsin dugit åt dem, men det är väl inte så konstigt eftersom jag ska väga upp för min döda syster vars handikapp förhindrade henne från studier osv. Vad jag än gör så duger det inte! Jag ville läsa till uska gymnasiet, men pappa vägrade följa med mig på den gymnasieinformationen - han följde bara med på informationen för naturvetenskapligt program. Och pga brist på skjuts och min sociala fobi så gick jag inte dit ensam. Och så blev det natur, men jag tänkte att jag ändå kunde söka ssk-programmet sen. Men det var inte ok heller. Vet vilket jävla liv det var hemma när min bror skulle läsa Hotell & restaurang - det var ju ingen "fin" utbildning".

Jag har ALDRIG stått på mig förut i min kontakt med mina sk föräldrar, och då har allt varit frid och fröjd. Men nu när jag visar egen vilja, fattar egna beslut och står för mina åsikter - då är jag bara FEL. Andra föräldrar skulle se det som ett bevis för mognad och ökad självkänsla, men inte mina.
Så nu sätter jag punkt här. De kan leva sitt jävla miserabla liv och lämna mig ifred! Om de vill ränna omkring och gnälla och klaga som offer så be my guest! Men JAG tänker göra något åt MIN situation - på det sätt jag vill och kan! Och passar inte det någon så SKITER JAG FULLSTÄNDIGT I DET!!!

Det här är mer än vad jag klarar och orkar. Mitt jävla PO skiter i att någon varit inne på mitt konto - "vi kanske kan ses på torsdag em", "vad roligt att du stått ut ett år utan att skära trots allt som snurrar nu", och "hur är det med fiskbebisarna".

VEM FAN BRYR SIG???

Ett företag har varit inne på mitt konto och olovligen "lånat" pengar av mig i 8 dagar. Visst, jag har sett nu att de betalat tillbaka, MEN vad fan har de att göra på MITT KONTO??? Skulle jag olovligen "låna" pengar av ett företag eller en privatperson så skulle jag åka dit för STÖLD!

Min mamma sa att hon skulle hjälpa mig om inte mitt PO kunde - men det tänker hon inte göra. Istället skällde hon ut mig så jag slängde på luren. Vill aldrig mer prata med henne eller någon i min familj. Jag har alltid velat bryta med dem, och det här är väl ytterligare ett bevis för att jag kanske borde göra det. Jag kan inte alltid finnas där för dem och fixa allt, de är vuxna också och har ett eget liv. Jag kan inte bära både dem och mig själv. Dessutom hatar jag dem för sitt jävla tjat om att de "överbeskyddat mig". Det är det MINSTA de har gjort! Jag har stått ensam I HELA MITT JÄVLA LIV! Vill bara be dem att dra åt helvete.

Har redan tagit 2 st Stesolid - frukost och lunch.

jag vill dö