Har varit hos terapeuten idag. Det var jobbigt, men bra. Vi har lagt in extratider för att jag ska hålla mig flytande mitt i allt kaos som råder. Imorgon far hon till Norge och vi ses inte förrän på tisdag. Har gått ner ½kg till efter att ha laxerat. Jag räknar alla kalorier och jag ligger på runt 500 per dag efter att jag drar bort det jag cyklar varje dag. har ingen aning om hur mycket man förbränner bara genom att vara vaken. Men jag hoppas att det är 500 + mer.

Skulle laga mat idag, men hade ingen köttfärs. For till en affär där de hade billigt erbjudande på köttfärs, men varken det eller något annat fanns. Och jag fick den reklamen idag. Dåligt.

Det blev rotmos istället. Det mättar och är inte så fullproppat med kalorier.

Kan inte släppa tanken på vad jag ska göra om Kvinnokliniken hjälper mig med mina besvär. Jag klarar inte att göra det själv. Terapeuten säger att hon eller mitt PO kan följa med, men det känns inte bra för mig. De är för "fina". Förra gången jag blev sövd så visste jag att AJ skulle "slå ner" narkosläkaren om hon var "dum mot mig". Men det skulle aldrig varken terapeut eller PO göra. De skulle bara stå lugnt vid min sida, och det blir jag inte lugn av. Och jag kan ju inte söka upp AJ som jobbar på avdelningen, som för övrigt slår igen på tisdag och omvandlas, och be henne hjälpa mig "privat". Jag har inga vänner här heller. Så även om jag skulle få hjälp med den här mardrömmen, så vet jag inte hur jag ska kunna ta emot den. Det är en sak att vara i trygghet, svälja medicin, ligga ner i sängen och bli körd dit och ha en AJ som håller ens hand hela tiden, och som finns där när man vaknar och kör tillbaka till trygga avdelningen. Men att "bara gå dit", det klarar jag aldrig. Jag skäms så jag skakar, men jag ska fråga min närmaste vän. Jag vet att det inte går och jag skäms över att fråga. Men... jag får ta det, jag får bära skammen. Jag kan inte släppa min dröm om att fortsätta gå på den här vägen som är rätt för mig, och komma ut på andra sidan - levande.

Igår kväll satt jag på motionscykeln och hade bara någon km kvar innan jag var klar och skulle gå och sätta mig framför datorn. Men så reagerade jag på att det jag trodde var spillt vatten av mig fortfarande inte hade torkat... Det visade sig att hela golvet var blött och att det RANN vatten sakta, sakta, ner via skåpet till parkettgolvet..!

Jag min idiot hade varit så uppjagad över att jag hittat yngel att jag fyllt på akvariet över sprickorna i glaset. Så där sipprade vatten ut hela tiden. Har en hel kabelhärva ligger där bakom med kablar och kontakter till bla tv, dvd, stereo, motionscykeln osv... Jag fick fullständig panik. Panikångesten var ett faktum. Jag kunde inte hålla mot. Tog både Atarax och Stesolid, och innan dess hade jag tagit min sömnmedicin, men den verkar inte på direkten. Var tvungen att ta en Stilnoct för att kunna somna överhuvudtaget. Bilden av att det KAN vara något annat fel och läcka pga något annat, hade tagit över helt och hållet. Det är fortfarande inte torrt, men det verkar ha slutat rinna nu i alla fall, så jag hoppas verkligen att det var jag som var dum igår och att akvariet fortfarande är helt... Har inte sett ett enda yngel än idag och det känns ju inte så kul...

Snart är det terapidags... och vi ska prata om jobbiga saker... Terapeuten sa det igår.. att om jag vill och orkar så tror hon att jag skulle må bra av att lätta på trycket... Har mailat henne flera ggr och berättat om minnesbilder som vi aldrig pratat om när vi träffats, för då har det bara varit en massa annat. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att hon har rätt. Men jag är så "extra sårbar" nu, utan medicinen. Jag är rädd...