Har gråtit hela dagen. Ont i huvudet och hela kroppen. Alla muskler värker. Har varit förskonad från de flesta panikattacker sedan jag började med Cymbalta, men nu när den är borta så är allt tillbaka. Jag vet inte hur man ska beskriva det, men det känns i kroppen som att ha sprungit ett maratonlopp. Helt utpumpad. Slut i både kropp och själ, och axlarna sitter uppe vid öronen.

Har ätit yoghurt fastän att klockan är halv tio. Känner hur den lägger sig direkt på magen och gör den större. Precis som med allt annat jag sväljer. Extrem ångest. Måste gå ner i vikt. Måste komma i mina gamla kläder någorlunda. Jag hatar mig själv tillräckligt utan de extra valkarna och bristningarna. Råkade hamna på en "pro ana"-blogg igår. Tjejen är 20cm längre än jag och väger så mycket som jag vägde innan jag började med medicinen. Mådde verkligen piss av att läsa där. Känner hur diagnosen "ätstörning" kommer närmare och närmare. Men då finns det i och för sig hjälp att få i grupp. Det finns det inte nu.

Ensamheten dödar mig. Minnena dödar mig.

Orkar inte och kan inte vara ensam. Men jag orkar inte och kan inte vara social alls. Ringer inte och skickar inte ens sms till föräldrarna längre. Ligger bara i sängen och skakar. Oavsett hur ensam en människa kan känna sig, så är min isolering verkligen något onormalt.

Och eftersom jag garanterat inte får hjälp av kvinnokliniken det här året, så blir det ingen gruppaktivitet nästa termin heller. Tänker inte hoppa in mitt i terminen på ridterapin. Aldrig. Så då är det ett år kvar innan jag kommer någonstans. Och ärligt talat tror jag inte att jag kommer ta mig ut då. För då har det gått för lång tid och skadan är för stor. När jag rannsakar mig själv så inser jag att jag inte kommer leva då. För jag orkar inte ha det såhär i ett helt år till.

har tvättat

fick panikångest i tvättstugan

sen brakade allt

flashbacks

mår illa

ont i magen

ligger under bolltäcket

skakar

ensam

jag hatar helger