och nu gör jag snart det också.

Hade skrivit ett långt inlägg så jag blev utkastad, och då försvann ALLT.

HELVETE!!!!

Jag hatar mig själv. Jag är äcklig. Ful, fet. Mår så jävla dåligt. Har varit dum. Är dum. Vet att jag inte ska vara dum mot mig själv såhär. Jag torterar mig. Det är precis det jag håller på med. För jag orkar inte mer.

Har verkligen bestämt mig för att skippa Cymbaltan nu. Och att "hårdbanta"; 268 kalorier har jag fått i mig idag, och då har jag cyklat fram och tillbaka till Willy's, det är väl ½ mil åt vardera håll. Sen har jag bara legat i soffan framför tvn och sett på film. Städat åt min lilla lillstrumpa också, men jag vet inte om hon direkt uppskattade det...

Fick ett mail från terapeuten runt lunch. Hon skrev att hon inte kunde svara på något mail för att hon hade utbildning på eftermiddagen. Mitt PO är på PO-träff för hela länet, så jag har ingen. Men jag måste ju börja inse att livet är såhär. Ensam, ensam, ensam. Såg en film på femman, "Systrar i jeans", och jag kan verkligen inte förstå hur människor törs öppna sig för varandra så. Jag grät och bytte kanal lite då och då. Vetskapen om hur mitt liv ser ut att bli, oavsett om mirakel inträffar, är en outhärdlig sorg. Bara det får mig att vilja ta mitt liv.

Det är bara i sagor som slutet är lyckligt, och mitt liv är ingen saga. Ingen familj, ingen chans att skapa en egen familj, inga vänner. Spelar ingen roll egentligen. Jag förstör allt och alla omkring mig. Det gör ingen skillnad att terapeuten, personalen på avd osv säger att det inte är mitt fel, utan att det det bara är "olyckligt" att allt ska drabba mig. Men ärligt talat, hur stor chans är det att just jag drabbas av all olycka. Hur mycket mer behövs för att "olycklig" ska bli "misslyckad".

Imorgon måste jag röja lite, men jag har ingen energi. Ingen vilja heller. Allt går på autopilot - tills reservbränslet tar slut.