Den här dagen har börjat med en SMS-konversation med mamma som fortfarande inte kan lyssna. Hon målar ut sig som offer "vill och behöver du bryta med oss så gör du som du vill, men ni barn är det viktigaste för både pappa och mig".

Jag vet - jag borde känna "åh vilken hemsk människa jag är som utsätter mina föräldrar för den jag är". Men nej, jag är bara förbannad. En positiv sak, som jag visserligen väntade mig, är att mamma och pappa har enats. Det är alltid så - om jag inte "väljer sida" utan tar ett steg bort från DERAS problem och talar om det för dem, så enas de och är sååå sams och så blir det "de mot mig". Men jag bryr mig inte. Huvudsaken är väl att de mår bra av det de gör. Har i alla fall mailat mammas kurator och sagt att jag funderar på att bryta med min familj, och att jag är rädd att min mamma ska ta livet av sig. Både hon och pappa behöver HJÄLP, men de vägrar. Mamma säger att hon inte vill älta något - men ändå gör hon det varje gång jag försöker "prat-prata" med henne. Och hon berättar om den psykiska misshandel pappa utsätter henne för. Men jag får inte säga något om det för då försvarar hon honom.

Jag orkar fan inte med det här längre.