min terapeut säger att livet är orättvist

men jag har fått nog av orättvisa nu

sitter och bläddrar i utbildningskataloger som jag beställt

jag vill

JAG VILL

JAG VILL!

helveteeeeeeee

vill bara snitta upp hela armen och låren!!!!!!!!!!!!

Hej *läkaren på kvinnokliniken*,

Skriver till dig ang vårt möte som jag hörde ev blir av tidigast i nov-dec.

Jag vill tala om att jag gjort allt du rekommenderat mig, men det hjälper inte. Smärtan kvarstår oavsett vad jag än gör, och jag tror att svampinfektionen är tillbaka. Därför har jag inte börjat i ridterapi, och det finns inga andra grupper eller verksamhet inom varken kommun eller landsting som passar mig och min problematik heller. Avdelningen jag var inlagd på när vi sågs har slagit igen och har nu endast hand om *patientgrupp*, och *namn*'s behandlingscenter som jag jobbat med mig själv så länge inför, har helt ändrat profil och försvunnit. Så jag står helt ensam nu, förutom det jag har med min terapeut *namn*. Min läkare är tyvärr inget stöd.

Så jag vänder mig nu till dig för att du är mitt allra sista hopp. Jag orkar inte leva ett liv som är såhär smärtsamt både psykiskt och fysiskt. Jag måste få komma vidare, och jag har inte all tid i världen. Jag har drömmar och hopp som blir mer och mer onåbara för varje dag som går.

Så jag ber dig, snälla hjälp mig innan det är för sent.

Jag vet inte hur jag ska kunna sätta min fot innanför kvinnoklinikens dörrar igen, men jag vet att jag måste försöka för annars dör jag. Jag har levt i princip hela mitt liv med båda mina besvär, men jag orkar inte mer. Förstår att det är svårt att bli av med en infektion som man haft i 20 år, och att det är små chanser att du säger ja till operation. Och jag vet inte heller hur jag ska klara av det om du skulle säga ja, eftersom jag är utan det stöd jag hade från personalen på avdelningen, och utan trygg plats att komma från och återgå till efter att det är över. Var skulle jag vara före och efter, och vem kunde hålla min hand som jag litar på. Menar inte att jag skulle behöva vara inlagd länge, utan bara att jag skulle behöva stöd kanske ett dygn innan och ett dygn efteråt. Och ”handhållaren” behöver inte vara med hela tiden, utan bara då det verkligen händer riktigt jobbiga saker.

Jag vet att det låter desperat, men jag kommer inte att bli av med mina flashbacks förrän jag får hjälp med mina fysiska besvär, för de påminner mig ständigt om övergreppen.

Som du kanske förstår är jag helt rådlös och har inget val annat än att återigen vädja om hjälp. Och den här gången är du verkligen mitt sista hopp. Kommer jag inte vidare så att jag kan läka så kommer jag inte överleva det här. Då vinner min förövare.

Förlåt att jag skriver det, men det är så jag känner och så det är.

Så jag hoppas att jag kan träffa dig tillsammans med *terapeuten* så fort som möjligt. För jag griper verkligen efter halmstrån varje dag. Jag vet inte hur jag ska klara att ens sitta i samma rum som du, särskilt då du sett och till och med tagit i mig där jag är som allra äckligast och mest förstörd. Skammen och skulden för övergreppen dränker mig.

Snälla, snälla, snälla hjälp mig. Du är mitt sista halmstrå.

Skräckslagna men varma hälsningar,

____________________________________

*mitt namn*