Var hos terapeuten på fm. Pratade om min sk familj. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta emellanåt. Kanske för att jag höjt Cymbalta från 30 till 60mg. 30mg-kapslarna har inte läkaren skrivit recept på nämligen... Bra läkare...

Efter lunch kom mitt PO och vi for till polisstationen med mitt id-kort som inte fungerar. Tanten som mötte oss var samma som gjorde id-kortet från början. Hon sa att det i alla fall såg ut som jag på kortet. Jaha, och?! Så hon skulle gå och prata med en jurist. Jag och mitt PO fick sätta oss ner och vänta på ett annat ställe. Och helt plötsligt kommer en stor uniformerad polisman fram och tar min hand och hälsar. Det var starten för min panikångest. När han sedan ställde frågor som jag redan lämnat svar på skriftligen, och fortsatte tjata om dem gång på gång så började jag till slut att gråta. Så jävla pinsamt. Sen skulle han gå och fundera, och mitt PO skickade med en broschyr om Personliga Ombud så att han skulle veta vem hon var och varför hon var med där. Jag kunde inte stanna där inne en minut till så jag sa bara till mitt PO att jag MÅSTE UT för jag får panikångest. Hon satt kvar och väntade på polismannen med mitt godkännande, och jag gick ut och höll på att falla ihop i en hög utanför entrén. Tog mig till ett cykelställ i alla fall och satte mig där och flåsade och skakade. Mitt PO kom efter en stund och då hade polismannen veknat och sagt att jag får göra ett nytt id-kort, men "det är inget prejudikat". Som om jag hade tänkt att sätta i system att få göra nya id-kort gång på gång. Jag vill ju bara ha ett som jag kan använda, det är allt jag begär. Och det är ingen dröm att få göra om skiten en gång till, utan snarare en mardröm.

På vägen hem hjälpte mitt PO mig att lämna över lite presenter till avdelningen där jag varit inlagd. De har just slagit igen och har/ska öppna på nytt, men bara som en avdelning för missbrukare. De fick en kasse med lösviktsgodis, massa kataloger med pyssel, inredning mm, några böcker, 2 kortlekar, pokermarker som jag målat själv och ett TP-spel som jag fått tag i billigt. Skrev också ett brev till dem och tackade dem för all hjälp och för att de räddat mitt liv. Och att jag saknar dem såklart. Kunde inte följa med in och överlämna sakerna, för då hade jag aldrig slutat gråta. Saknar dem så oerhört mycket. Och känner mig så ensam.

Varken läkaren eller gyn har hört av sig. Imorgon ska jag till terapeuten igen och sen ska vi följas till Apoteket. Jag ska köpa Alli som ett sista försök att kunna fortsätta med Cymbalta.

Är helt slut. Men vill bara skrika rakt ut. Känner mig bara tom. Allt är tomt, svart och ensamt.

J har börjat läsa in matte och engelska, och när hon gjort det så är hon utbildad uska. Om hon tar sig så långt. JAG skulle ju gå vidare före henne. Hon är ju fortfarande helt borta, och jag förstår inte hur hon ska kunna jobba. Men hon är väl en kameleont - kan spela sjuk när hon vill och frisk när det behövs.