Var på stan med I igår. Det är alltid samma sak, så det är liksom inget att vara besviken över. Hon har en "lista" som hon bockar av och när hon är klar med sitt så vill hon gå hem, och då är jag bara ivägen. Hon suckar, pustar och frustar, och visst, jag förstår att hon blir trött - jag är helt slut efter att ha sprungit runt i "hennes" affärer. Oftast så skiter jag i mina ärenden sen och så går vi bara hemåt, men igår hade jag bestämt mig för att få hem lite godis till kaninerna. Men det var också allt. Vill alltid säga till henne att "gå hem du, så fixar jag mina grejor själv". Men det känns som att gnälla och kritisera. Och hon är den enda jag har irl, och nästan allt för övrigt också, så jag kan inte säga det till henne. Jag får göra som jag alltid gör - tar en extra vända själv för att fixa mitt.

Fick höra av terapeuten i fredags att läkaren var "glad" att jag höjt Cymbaltan. Hon fattar alltså fortfarande inte, och tror fortfarande inte på att jag går upp i vikt som en jävla tvångsmatad gås! Jag höjde bara Cymbaltan i 3 dagar i brist på kapslar mindre dos, eftersom hon inte skrivit ut några 30mg! Och vad hände efter 3 dagar med 60mg istället för 30mg??? Jo, jag gick upp ett kilo! Får i mig mellan 200 och 500 kalorier per dag, och så går jag upp ett kilo. Vad fan behöver hon ha mer för bevis??? Jag blir så jävla ledsen och vill bara skära mig! Kärringen skrev dessutom att om jag bara svarade på några frågor hon hade om mina ärr så skulle hon få svar direkt av plastikkirurgen om jag får hjälp med ärren eller ej. Men har hon hört av sig? Nej. Det här fungerar inte. Det gör bara inte det. Det finns ingen kommunikation, ingen empati eller förståelse och inget förtroende. Så jag ska skicka mitt brev till verksamhetschefen och säga att jag inte vill ha någon läkare efter nyår när PAL-systemet försvinner. Det finns ju ingen annan läkare att få heller. Och får jag inte hjälp med ärren, så varför slänga en massa ork i sjön för att stå emot skärandet - jag skär ju på samma ställen och är redan förstörd. Och får jag inte hjälp av kvinnokliniken med mina besvär - ja, vad har jag då att leva för. Ingenting. Jag kommer aldrig kunna bli något eller göra något, och då är det bättre att jag dör. Och det är precis det jag tänker göra.

Vården är så jävla dålig, och en av sakerna som är sämst och så illa att man blir mörkrädd, är att vårdapparaten själv inte inser att de inte kan hjälpa alla människor på precis samma sätt. Oavsett om jag lever eller dör, så kommer jag att slåss för att öppna ögonen på folk både inom och utanför vården om vad fan det är för koloss. Det är meningen med mitt liv och min död - att kämpa för att andra som mår dåligt inte ska bli lika dåligt bemötta och behandlade som jag själv. Jag har dagboksanteckningar, citat, inspelade samtal, brev, mail, allt. Och den läkarjävel som låste in mig med LPT på äldrepsyk med skärpt extravak för att han ansåg att jag hade MS (multipel skleros) och var "konstig", blev inte bara anmäld av mig, utan även av min terapeut. Men inte fan har han ens blivit ålagd att be om ursäkt. Jag har 4 st vittnen på hur fan han betedde sig mot mig, men ändå ser alla jävla läkare på MIG som om JAG gjort fel.

Har mensvärk så det känns som om tarmarna och allt innehåll har lossnat och håller på att spränga nedre delen av magen. Som vanligt med andra ord. Men jag gnäller inte, för det har jag aldrig gjort. När jag var inlagd kom de och erbjöd extra smärtlindring, och jag fattade inte hur de visste. Men sen fick jag höra av dem att jag var likblek och nästan gick dubbelvikt. Och om det var sant så förstår jag ju.

Känns som att jag har ropat på hjälp i hela mitt liv, men ingen har hört mig. Och den enda som hör mig nu är min terapeut.