Terapimåndag som vanligt. Men det som hände där var inte fullt så vanligt... 1½ års smärta av avsaknad av min läkare bokstavligen sprutade ur mig i form av ändlösa tårar. Jag har hållit mig samlad, svalt och svalt, bitit mig i läppen, nypit mig i armen - jag har gjort allt för att stänga in det. Min nya "garderob". Vilket min terapeut konstaterade ganska snabbt också - jag är rejält traumatiserad av det felaktiga som hänt mig inom vården. Hon kallade det "ett stort trauma för mig", och det var inte förrän idag som bubblan brast. Och förr, nu och då blandas ihop och blir en hopplös ohanterlig gröt. Terapeuten blev minst sagt bekymrad och hon säger att hon inte kan göra något för att hjälpa mig mer än att lyssna. Och jag menade inte att hon skulle göra något annat, och det var inte ens meningen att berätta det här för henne, och allra helst inte idag. Hon sa att hon var ledsen att hon inte räckt ich räcker till, men jag protesterade för vad skulle hon göra mer. Hon sa att hon önskar att hon vore läkare, för då hade hon kunnat hjälpa mig. Men hon kan ju inte klandra sig själv och säga att hon är otillräcklig bara för att hon är ssk och terapeut, och inte läkare.

Jag sa till henne som det är; får jag inte tillbaka min läkare så kommer jag ta mitt liv. Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva såhär. Och jag kommer aldrig komma över att en av de främsta experterna i Sverige inom mitt problemområde har sagt att hon inte kan hjälpa mig. Jag är alltså ohjälpbar. Om inte annat så har de flesta av mina upplevelser inom psyk sedan dess bekräftat att jag är helt fel och ett riktigt psykfall. Sättet som psykiatrin har behandlat mig på efter att jag förlorat en av mina två trygga punkter, har bara förstärkt och bevisat att jag är ett hopplöst psykfall. Terapeuten försökte säga att jag inte gjort fel, utan att det är läkarna och akutpsyiatrin som har gjort fel. Men varför skulle då just JAG alltid vara inblandad på ett eller annat sätt.

Har de dragit in hjälpen från plastikkirurgen när man slutat skära sig så kommer jag fara och köpa rakblad det första jag gör, för vad har jag då kämpat för. Och om inte Kvinnokliniken hjälper mig har jag inget liv att leva. Varför lida varje ögonblick när inget ändå kan bli bättre? Får jag inte tillbaka min läkare så kommer jag att ta livet av mig. Jag vill inte dö, men jag tänker inte leva såhär. Jag tänker inte leva i den här tortyren för ett enda misstag jag gjort. Det är bättre att jag tar mitt liv och ger min plats till någon som går att hjälpa.

Har gråtit hela dagen. Ser nästan inget pga svullnaden och ögonen värker. Mitt PO kom hit efter lunch och hon skulle hjälpa mig - hade jag tänkt. Men istället sticker hon huvudet i sanden som vanligt. När jag berättade för henne hur det känns så sa hon att hon skulle ringa sin väninna för att kolla om hon visste vilka platser som var bäst för julkonserten som jag vill att vi ska gå på. Jag bara satt där och gapade och tårarna rann. Till slut frågade jag henne rakt ut vad hon kan göra som mitt PO, eftersom de har till uppgift att bla hjälpa till med vården. Men hon svarade inte på det. Hon ville bara få ringa min terapeut och höra om hon kunde göra något som terapeuten inte kan. Men jag vet ju att det inte finns något. Dessutom kommer hon inte göra det, precis som med allt annat viktigt.

Läkaren har inte hört av sig till mig efter att jag mailat henne igår och gett henne sparken from årsskiftet. Men jag är inte förvånad. Hon skiter i mig och blir bara glad att slippa mig.

For ner på stan - helsminkad för att dölja att jag gråtit - och köpte en scartadapter för att försöka kunna se film på tvn från datorn. Toshibas support har bekräftat att Dustin Home har gett fel information om tvn jag köpte, så de kablar jag köpte till på deras rekommendation passar inte. Nu har jag fått över både ljud och bild - MEN bilden är svart/vit. Snart har jag hållit på i en vecka med den här skiten och det fungerar ändå inte. Önskar att jag hade råd att köpa en ny dator med HDMI-utgång, för då vore det hur lätt som helst.