For till Stadium för att köpa täckbyxor med dragkedja som går längs hela benen. Men det var slut överallt. Fanns bara i strl XS. Gick in på Clas Ohlson och köpte en brevlåda som jag ska ge till pappa som födelsedagspresent. Han ska få den så att de kan sätta upp den vid sommarstugan i fjällen. Lämnade tillbaka en film på biblioteket, och så träffade jag Stefan - min medpatient från psykavd i våras. Han är sig lik. Har inte släppt något av det som hände eller hur saker och ting är. Han pratade mycket om tillbudet då han slog till E, missbrukartjejen som promenerade honom på nerverna, och som gjorde en polisanmälan. Han sa att åklagaren sagt att personalen på avdelningen är emot honom. Det skulle inte förvåna mig om någon idiot sagt något sådant för att få honom att förstå att det han gjorde var fel och att flera människor såg honom. MEN han är ju förståndshandikappad - han förstår inte att det är skillnad på person och handling. Jag förklarade för honom att INGEN av personalen är emot honom, så det behöver han inte vara orolig för, utan det enda som de gjort är att berätta vad de sett. Sen att det inte ser bra ut för Stefan är en helt annan sak, men det är inte deras fel. Tydligen har hans advokat talat om att han ska upp i rätten i jan-feb, men han har fortfarande inte hört något och det gör honom ännu mer orolig.

Tydligen har han varit inlagd lite då och då, men på "sin hem-avdelning" där det finns andra med mer liknande problematik. Han trodde - och tror förmodligen - att jag är "frisk" nu och mår bra, för han sa flera gånger att jag var så fin och fräsch. Och "du har ju ingen ångest eller mår dåligt nu". Jag försökte bara andas och ta det lugnt. Svalde så många ord och meningar att jag kände mig spyfärdig till slut. Men jag vet att det ligger hos mig, så det är bara att acceptera.

Sen berättade han att han vill flytta - igen. Och slåss för att få komma till ett familjehem - igen. Pratade med honom och försökte få honom att komma till insikt om de olika gruppboenden som finns - igen...

Pratade med honom i nästan 2 timmar. Han ville att vi skulle ta en fika, men jag förklarade för honom igen att mina problem gör att jag inte kan det. Men kunde jag så skulle jag gärna göra det. Det är ju en av mina drömmar.... att kunna "ta en fika". Han frågade efter min mailadress, men ingen av oss hade papper eller penna. Kanske lika bra det - har sällan haft såhär mycket på agendan som nu. Men jag lovade att jag skulle skriva ner min mailadress och lägga i börsen så att han ska kunna få den när vi ses igen. Skrev en lapp direkt när jag kom hem, för han glömmer sällan sådana saker.

Själv vet jag inte vad jag ska göra - ge upp eller kämpa ännu hårdare. Jag orkar inte med det här så länge till, det vet jag.