Känns lite bättre nu... lite lugnare.... Lade mig under bolltäcket...... blev så slut att jag somnade när panikångesten lättade.... brukar vara så, men det var länge sedan.. eller ja, länge och länge, men... inte varje dag nu längre... som jag har det såhär....... Har röjt lite i lägenheten och samlat ihop alla julsaker och annat som ska ner i källaren..... så nu ser inte vardagsrummet ut som ett katastrofområde längre..... Äter ännu mer.....Alla verkar tycka att det är bättre att äta än att skära... men det är inte det..... Jag har snart förstört mina tarmar helt och hållet pga allt laxerande.... och vikten jag lägger på mig plågar mig och får mig att må ännu sämre...... och... jag mår inte ens bättre..... inte en sekund..... utan det är bara tortyr.............. Om jag skar mig så skulle jag bli totalt lugn direkt.... och då lättar allt..... och försvinner i alla fall ett tag........ dessutom är jag redan så sönderskuren så ett ärr till... eller flera ärr till.... spelar ingen roll........ Jag är säker på att plastiken ändå inte kommer hjälpa mig... får svar på det på tisdag em....... om jag står ut tills dess och om jag klarar av att bli synad av en läkare.. både på armen och båda låren..... utan att dö av skam............ Läkaren har inte svarat på om det är ok att jag har terapeuten med mig....... vet inte om hon läst mitt mail alls........ förstår ju att hon är jätteupptagen....

Mår så illa.... av allt jag ätit och alla tankar som snurrar......... ska snart krypa ner i sängen... igen....... Imorgon ska jag ta en riktigt lång promenad..... och hoppas på att förbränna lite av allt jag satt i mig idag och ikväll... om jag inte dör inatt...........

orkar inte

hetsätit mat - 1,2kg

mår så jävla dåligt

mår illa och har ont i magen också

vill spy men kan inte

måste vänta lite och laxera

paniken dundrar i hela kroppen med varje  hjärtslag

kvävs

ja jag kvävs

och inget hjälper

inget

varför försöker jag ens

varit hos terapeuten   

var ett jättejobbigt samtal, men bra    

är helt slut nu    

satt in en färdig fiskgratäng i ugnen    

har inte ätit något idag än    

känns hopplöst

så jävla hopplöst

sa det till terapeuten och berättade hur jag kände     

jag hörde på hennes röst att hon blev väldigt berörd

grät så mycket att jag inte kunde se på henne

Hej *mitt PO*,

Efter att ha funderat på det här i över ett års tid så har jag nu fattat ett beslut. Jag står inte ut med alla de här konstiga och krångliga situationerna kring dig och mig, och den irritation och de problem som jag upplever att du aldrig vill försöka prata om för att reda ut. Jag har försökt att ta upp det när det varit på tapeten flera gånger, men jag känner att du flyr då och bara vill prata om annat. Jag själv är livrädd för konflikter och för att såra andra, så jag törs inte trycka på hårdare för att få reda ut saker och ting. För då känns det som att det blir just en konflikt istället för missförstånd och andra mindre missöden som skulle gå att reda ut. Jag har försökt att vara så rak mot dig som jag har vågat, men känner att du inte riktigt kan hantera det. Jag kanske har fel, men det är så jag känner.

Du har hjälpt mig med väldigt, väldigt mycket, och även med saker som du absolut inte har behövt hjälpa mig med. Det har gjort att vår relation har stärkts, i alla fall från min sida, för jag vet att du verkligen bryr dig om mig. Och jag menar inte att kritisera dig som person, jag menar inget illa alls med det här. Jag känner bara att jag nu måste packa och ge mig ut på en lång, farlig men livsviktig vandring om jag någonsin ska ha en chans att få ett värdigt liv. Och jag känner att mina, och därmed dina, mål har förändrats och blivit mer allvarliga, men att du saknar förmågan att hjälpa och stötta mig i det jag behöver nu.

Jag känner att det här har eskalerat alltmer med början under förra hösten. Och nu när du släppte bomben att du inte tänker vara med mig på ridterapin som stöd så länge jag känner att jag behöver, så blev det är droppen. Och det är inte ”bara” att åka buss för mig. Jag gick upp kl 5 på morgonen när jag gick i högstadiet och gymnasiet för att få kliva på bussen på väg till avgångsstationen, för att ingen annan satt och stirrade på mig när jag klev på då. Och stadsbussarna åker jag med stesolid i kroppen och med vetskapen om att jag hittar och kan hoppa av var som helst och gå hem om det skiter sig. Så att ge sig iväg utanför stan är en helt annan sak, och det klarar jag inte av. Har nämnt lite av det här till *handläggaren på FK*, så hon är medveten om att ridterapin troligen kommer gå åt skogen den här gången också.

Jag behöver någon som kan uppfylla de punkter som står på er hemsida att ett PO kan göra, och inte bara någon som kan ringa samtal lite då och då, och bestämma att man ska fara och handla bara från ena dagen till nästa. Jag behöver någon som faktiskt kan lyssna på vad jag säger, för ett PO ska ju jobba för mig och utifrån vad jag behöver. Jag behöver kunna planera mina veckor eftersom mitt liv inte är tänkt att vara lika tomt och innehållslöst längre. Och då fungerar det inte att boka in en tid att träffas från ena dagen till nästa, utan då krävs det att man kan planera lite längre fram.

Jag vet inte hur många gånger jag frågat dig om du tex kan hjälpa mig genom att antingen ge råd eller ta reda på saker om vården, vilka lagar som gäller och vad jag har rätt till. Och jag vet att jag ställt frågan mer än en gång om du och jag tillsammans kan ta reda på vad det finns för hjälp och vad jag har rätt till för hjälp – precis som det står att ett PO kan göra. Men då började du tala om annat som många andra gånger. Och det är mer eller mindre så jag till slut har fattat beslutet – jag har rannsakat mig själv för att förstå vad jag behöver hjälp med och hur den hjälpen behöver se ut. Och det fungerar tyvärr inte med dig. Jag känner tex inte att du varit ett stöd i kontakten med vården, och jag har verkligen behövt ha någon – dig – vid min sida vid de tillfällena. För jag har blivit misshandlad och trampad på av så många i maktposition där, och det bär jag helt själv och känner mig totalt ensam med. Jag känner heller inte att mina försök till att få hjälp med samordningen har fungerat. Men visst har du varit ett ”språkrör” för mig, men inte när det varit som viktigast, för då har du sett till att ha annat för dig och sedan prata bort det, återigen. Och som jag har fattat det så är det ju meningen att du ska jobba på uppdrag av mig, och alltså är mer eller mindre tvingad att lyssna på vad jag säger. Som det är nu och har varit över ett års tid, så känner jag som sagt att du inte ”hänger med” i min utveckling.

Jag kan ju ha missuppfattat allt, men informationen har jag fått från er egen hemsida, och http://www.personligtombud.se/ , där det också finns en mer omfattande beskrivning: http://www.personligtombud.se/Om%20oss/mer%20om%20PO.pdf .

Jag vet ju dessutom att du fyller 65 år i år, men du har inte sagt något om det eller hur du tänker göra med pension. Och eftersom det nyanställda Personliga ombudet inte nämns varken med namn eller på bild på er hemsida – fortfarande – så förstår jag att jag inte kommer få veta något om varken uttrappning eller intrappning av vår kontakt eller den som tar över.

Jag menar absolut inget illa eller hyser något agg gentemot dig som person, men jag tror att du vet att jag är frustrerad. Och jag tror att du blir det när jag blir det, och det känns inte bra det heller. Jag har alltid haft och har fortfarande så svårt att ta upp sådant här, och särskilt med människor som jag verkligen bryr mig om och tycker om – och det gör jag med dig. Det gör allt så mycket svårare, för det sista jag vill är att såra dig eller göra dig ledsen.

Du är en underbar person och har ett hjärta av renaste guld, och jag kommer alltid att vara dig tacksam för allt du gjort för mig. Men för bådas skull så tror jag att det är bäst att vi går skilda vägar när vi/jag hittat annat passande stöd som kan stötta mig där jag är nu. Tror att du har haft det här på känn också. Och om du dessutom går i pension i november så känns det som att det verkligen är dags att hitta någon annan som kan ta över, så att jag hinner ”känna av” den personen lite innan det blir ”skarpt läge”. För dagarna tickar ju och jag har så fruktansvärd separationsångest att det känns som att jag ska dö.

Jag hoppas att du inte blir arg eller besviken på mig, men jag har fullständig förståelse för om du ändå blir det efter allt du gjort för mig. Är livrädd nu när jag satt orden på pränt, för nu finns ingen återvändo, nu är det för sent att ångra sig och bara sitta ihopkrupen och tyst i ett hörn.

Men oavsett hur arg, ledsen och förbannad du än kanske är, så måste du ändå veta och känna i ditt hjärta hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag tycker om dig. Och det kommer jag alltid att göra. Alltid.

Hoppas att det här inte betyder att vi ställer in tiden hos *ridterapeuten* nästa fredag, utan att vi båda kan ta det här med viss ro i alla fall. Och så får vi väl fundera på hur vi ska göra utifrån det här som jag skrivit – om jag ska byta PO till någon befintlig eller vänta tills din ”ersättare” kommer. Men jag hoppas att vi kan prata om det här, trots att båda känner att det är jättejobbigt.

Varma hälsningar,

Maria