Var hos terapeuten kl 10... Pratade om var vi är nu och vad som händer. Grät när hon tog upp besöket hos plastikkirurgen. Kändes som ett så fint möte. Som att träffa en ängel....

Terapeuten var lite sen. Hann tänka att hon dött... Är ju alltid så att det inträffar katastrofer när något bra händer... Så har det ju i alla fall alltid varit...

Känns tungt att andas med den vetskapen...........

Hon hade inte hört något från ledarna för gruppen med social fobi.... hon hade fått tag i en av dem, men hon ville ha telefonkontakt och det är inte möjligt förrän tidigast imorgon... Tror att hon kommer säga till terapeuten att gruppen är full..... eller att de inte vill ha mig av någon annan anledning..... varför kan hon annars inte svara på en så enkel fråga som hur många deltagare det kommer vara.........

Köpte täckbyxor idag.... på Intersport..... de hade hur många som helst kvar.... och på rea dessutom.... men jag lyckades köpa för stora, men mitt PO hade en lucka så hon skjutsade mig för att byta dem.... Hon följde inte med in... och det var det jag behövde stöd med....... men.... ja.. det är som det är...... Hon sa i bilen på väg hem att vi ska bestämma en tid nästa vecka då hon kommer till mig för att prata om brevet jag skrev till henne.... Höll på att tappa hakan totalt när hon sa det..... min terapeut måste ha sagt något till henne idag när hon hade handledning med ombuden......... Antar att jag får reda på om hon tänker ändra sig.... eller om jag ska byta PO....... Sa redan idag i bilen att jag får ångest av att inte veta om hon ska gå i pension eller ej....... men då sa hon att hon blir kvar året ut i alla fall....... som om det skulle vara en tröst............. liksom 2 månader efter att hon fyllt 65............. Bölade och sa att det är jättejobbigt för mig och att jag behöver tid på mig om jag ska ha någon ny..... har separationsångest redan nu ju..........

Mailade just till ridterapeuten........ ville tala om att jag är orolig inför imorgon eftersom jag är det........... Vet inte om hon hinner läsa det, men det gör inte så mycket....... Paniken stiger ju närmre det kommer...... jag vet egentligen inte för vad..... men jag tror att jag är rädd att bli lämnad... och förlora ännu mer....... Att hon ska ändra sig när vi väl sätter oss ner......... Ju mer man har desto mer kan man förlora...........

Har hunnit fundera ännu mer på hur sjuk det här "välfärdssamhället" är.... och särskilt vården......... Jag kan få hjälp av plastikkirurgen att ta bort de ärr jag själv gett mig... som inte skaver, gör ont eller sitter i vägen rent fysiskt....... men... de skador jag har från övergreppen.... och som jag lider av fysiskt och psykiskt varje dag....... och som gör mig funktionshindrad..... vägrar de hjälpa mig med........

Det är märkligt... hur stor skillnad det är på saker och ting...... vilka faktorer som spelar in......... Jag hade inte "hela strumpbyxor" på mig när jag  pratade och blev undersökt på kvinnokliniken...... hade avdelningskläder.... satt i rullstol för jag var så skräckslagen så benen bar mig inte............. Jag gick till plastiken med det i minnet.... så jag hade klätt upp mig..... offrade allt för att kunna ta i hand och hälsa så att jag verkade "normal"...... svalde så mycket jag kunde av skam och smuts...... och höll fast vid min bräckliga fasad så hårt som möjligt..........

Så... kom ihåg det......... det gäller att se "presentabel" ut... oavsett hur dåligt man mår...... oavsett om man är på väg att ta livet av sig......... annars är man bara ett psykfall........

Det får mig bara att tänka ännu mer på att ta bort det som skaver.. på egen hand....... för då kommer det att bli rejäla skador...... och då måste kvinnokliniken.. eller plastikkirurgen.... göra något åt det...................... Verkligen värt att tänka på och överväga...