mår så jävla dåligt så jag dör

Var till posten på fm. Lämnade en sak till I i hennes brevlåda. Gick till biblioteket och lämnade tillbaka ljudboken jag lånat. Sen tog jag bussen till Myrorna och köpte lite mat innan jag for hem igen. När jag bytte buss nere på stan så såg jag en av de jag träffat på psykavd. Han verkade vara helt borta och satt och skrek över hela busstorget. Han kände inte igen mig. Jag sa inget för jag visste inte om han var berusad eller drogpåverkad, och jag vill inte bli nerslagen... Det högg i hjärtat att se honom så, för jag vet hur han egentligen är. Lite udda, men en fantastisk konstnär. Han hade i alla fall på sig rocken som skötaren på avd hjälpte honom att köpa, så den håller honom i alla fall någorlunda varm. Som om det är till någon tröst när samhället är helt åt helvete så att folk hamnar på gatan...

Sedan dess har jag slagits med ångesten. Tog en stesolid för att inte braka ihop totalt. Ätit en massa glass, men vem bryr sig. Jag är lika äcklig, fet och ful ändå. Imorgon är det terapi igen. Känns skönt, men jobbigt också. Jobbigt att sätta ord på det som dränker och klöser på insidan. Men jag vet att det känns lättare att andas sen. Och imorgon ska jag få höra om sjukgymnasten. Livrädd och nervös. På eftermiddagen ska jag fara och försöka fixa ett par täckbyxor med dragkedja längs hela benen så att de är jättelätta att ta av och på.

Fredag är det också terapi. Och efter lunch är det introduktion till ridterapin. Är skitnervös, men jag vet egentligen inte för vad. Kanske för att jag inte har någon aning om hur ridterapi går till. Pratar man om liknande saker som i psykoterapin, osv...

Känner mig tom inuti. Ett svart hål som suger ner allt i intet. Försöker andas utan att det ska bli till panikångest.

♥ .....tack fina vännen..... du vet vem du är.......... du betyder så otroligt mycket för mig..... ♥ 

 ....en dag.. ska jag tro på mig själv så mycket att jag kan lyfta luren.........