varför kan jag aldrig få vara glad?????

jag ÄR glad men mår skit!

när jag gick hem och hade fått den goda nyheten så var jag så glad att jag ville skära mig! för det är så jävla praktiskt att hantera alla känslor på det sättet!

jag fattar att det är fel, jag är inte SÅ dum i huvudet! men när ska allt det här bara sluta??? när ska alla uppdämda känslor vara utsläppta och vädrade så att de inte blir så jävla starka???? jag förstår ju varför det blir såhär, det behövs ingen einstein för det! men NÄR kommer det att vara över???

har smsat till tea - istället för att ringa.... men hon svarar inte.......

jag vet inte, kanske för att hon jobbar eller är upptagen på annat håll....

men ingen... ingen finns på msn eller icq!

ringde terapeuten vid halv fem och bara grät

sa till henne att jag var tvungen att prata med någon innan jag sprack sönder

för jag har ingen annan än hon att prata med

efter att vi lagt på så sjönk jag

tror jag insåg hur jävla ensam jag är

jag förstår att ingen orkar höra på hur dåligt jag mår

men nu är det ju något BRA

men ändå finns ingen

måste härifrån

orkar inte

bara gråter

.........jag hade "hela strumpbyxor" på mig idag...... jeans, top, ny kofta.... nya glasögonen..... läppglans............ så kanske gjorde det skillnad........ jag kanske framstod som mer "kapabel" och "mogen" pga det........ jag vet inte.......

Hon sa JA!!!! Läkaren på plastiken sa JA!!

Hon kan inte ta bort alla ärren på min arm, men det förstod jag redan från början. Men hon ska göra sitt bästa, och om det blir ett bra resultat så blir det ev 2ggr för att få bort precis så mycket som bara går.

När jag tog upp ärren på låren sa hon blankt nej, för de får egentligen inte göra något som inte är i ansiktet. Jag blev helt förkrossad. Hon frågade och försökte hitta någon annan anledning så att hon skulle kunna hjälpa mig. Om det skaver eller om det hindrar mig fysiskt på annat sätt i min vardag. Jag bara grät och sa att det gör det inte. Men när jag berättade att jag skurit av en stor åder så ville hon ändå titta. Och hon sa inte nej. Inte ja, men heller inte nej. Och hon vill vänta och ta en sak i taget, och det är ju helt ok för mig.

Kruxet är att det måste bli under lokalbedövning, och det skrämmer skiten ur mig. Men hon var så empatisk, snäll och lugn att... det kanske går.... Och sen är det bara att hoppas på att hon kan hjälpa mig med låren också.

Det är lång väntetid, men det gör inget, jag förstår ju att andra akuta fall måste gå före. Och det tar ju tid att läka, men det förstår jag ju också. Och jag har ingen brådska. Hon sa flera gånger varnande att många inte blir nöjda, även om de sagt att det inte spelar någon roll precis som jag när jag satt där. Jag svarade henne att alla lösningar som inte involverar att jag häller kokande olja på mig för att få det att se ut som något annat, känns bra. Och jag förväntar mig verkligen inget underverk.

Köpte en kycklingrulle på vägen hem för att fira. Vill vråla rakt ut. Men det finns ingen att vråla för. Finns ingen att dela lyckan med. Och det gör så ont att veta det att mitt hjärta brister.

Hann tänka tanken på att ringa "Tea"... men.. jag vill inte störa henne. Jag vet att hon har fullt upp med sitt, och eftersom vi aldrig pratat i telefon så skulle det nog vara konstigt om jag helt plötsligt ringde.

Nu är det "bara" att vänta och se. Hoppas och arbeta för att det ska fungera.