Hittat en rolig sida där man bl.a kan klippa ihop sin egna ringsignal till mobilen, och helt utan abonnemang - vilket står extremt tydligt. Försökte ladda upp en låt från min cd-skiva som jag fick i julklapp.... men det visade sig att det förmodligen inte funkar på min mobil....

Så jävla typiskt, inget fungerar på den där mobilen.  Vill ha en ny, men den jag tittat på sedan i våras är för dyr. Och så är jag rädd att datorn håller på att dö. Måste leta reda på drulleförsäkringen i fall om att jag kanske "tappar" datorn nerför stentrappen... eller ner från balkongen.... Då spelar det inte så stor roll om den redan är död eller ej....

Träffade terapeuten kl 10 idag igen. Hon började med att berätta att hon träffat någon på vägen till sitt rum på morgonen. Hon hade gått genom kulvertarna pga att det var så kallt ute, och hade då hamnat i samma hiss som...... som.... min AJ....... min älskade, älskade AJ....... AJ hade frågat hur det var och terapeuten hade berättat lite kort, och så hade AJ hälsat till mig. Och då hade min terapeut sagt att hon visste att jag skulle bli jätteglad..... och då hade AJ blivit så glad...... *gråter* Gud vad jag saknar henne - och de andra "mina". Men hon och jag kom varandra särskilt nära. Hon känner mig så väl och jag vet i alla fall lite om henne, och vi har samma sorts humor, är lika galna och har båda fötterna på jorden. Älskar henne. Av hela mitt hjärta. Saknar inte avdelningen ett dugg - men henne. Och de andra "mina". Har varit så jävla orolig för henne sedan jag blev utskriven efter midsommar. Hon har problem med njurarna och det har gjort att jag verkligen tänkt på henne varje dag och undrat hur hon mår, om hon jobbar kvar, är sjuk, osv, osv. Så att få höra att hon jobbade idag gör att jag blir lite lugnare, för då är hon i alla fall inte dödssjuk just nu.

Efter den nyheten har tårarna bara strömmat nerför mina kinder med jämna mellanrum resten av dagen.

Grät ännu mer hos terapeuten när jag släppte hela fasaden och berättade att jag slåss med insikten om att jag borde ge upp alla mina drömmar, för ingen av dem kommer ändå att gå i uppfyllelse. Jag kommer aldrig få ett så normalt liv att jag kan plugga och arbeta, och ingen kommer vilja dela sitt liv med mig och bilda familj. Jag dör hellre än att leva hela mitt liv ensam och på samhällets bekostnad.  

Mitt PO mailade innan hon gick hem. Hon hade ringt min handläggare på FK, och jag blev minst sagt CHOCKAD över beskedet hon fick. Jag måste ha fått en underbar handläggare, för hon ska skicka ut papper så att jag får ersättning för ridterapin - och transporten dit och hem om det behövs. Och nu till det chockerande; jag får gå en, tre, fem, eller hur många gånger som behövs ENSKILT - hon lägger sig inte i hur många gånger jag behöver gå enskilt för att våga gå med i en grupp(!), utan det får jag och ridterapeuten komma överens om.   

Tappade fattningen helt och hållet när jag läste det. Jag var beredd att börja spara och snåla ännu mer för att betala terapin själv!

- Men är det värt att samhället kostar på mig det här? Jag som bara är ett enda stort psykfall och som kommer ta livet av mig eller sluta som en isolerad, ensam, bitter och arg kärring. Det kan bara sluta på ett sätt, så varför ska jag ens försöka, varför ska jag snylta på samhället ännu mer, vara en ännu tyngre börda. Det är ju bara jag.

"Det ska löna sig att arbeta". Det var vad "alliansen" gick till val med - och vann. Nu lever vi alla med de infriade vallöftena - och allt fler klagar, trots att det har blivit precis som alliansen ville. Jag går inte runt ekonomiskt, utan går back mer och mer. Har gått back 10 000kr under 2009 och det har jag inte råd med. Har garantinivån på aktivitetsersättningen och får bostadstillägg. Det räcker inte till, men som tur är har jag besparingar att ta av. Men jag trodde att jag skulle använda dem när jag var frisk - till körkort, bil, handpenning på hus, vad som helst som icke-sjuka människor kan spara till. Men det går inte. Jag är bara en börda för samhället, och eftersom jag inte ens går plus minus noll så känner jag verkligen att man inte är välkommen här i det här landet om man är sjuk. Sjuk får man bara bli om man har råd. Så varför ska jag kämpa för att må bättre när samhället redan har dömt ut mig. Varför tar jag inte bara livet av mig - det skulle vara det allra bästa för alla parter.

Är så trött. Kanske för att jag gråtit så mycket idag. Måste vila en stund. Börjar gråta nu igen. Tänker på AJ.

....AJ har fått adressen till min blogg här... men jag tror inte att hon varit inne och läst.... för det skulle kanske kunna tolkas som att "ha kontakt" efter att jag blivit utskriven......