Kom hem från stallet för en stund sedan. Saknar ord. Tårarna bara rinner längs kinderna. Var så jävla nervös när vi kom dit, och mitt PO gör som vanligt bara allt värre. Satt och pratade en stund först, det var det jobbigaste. Vad som är "mål", "mening", osv. Jag vet ju inte ens vad ridterapi är, så jag kunde inte svara utan pratade bara lite löst.

Sen gick vi ut till hästarna. Hon sa att jag skulle hämta en häst och ta med den in till stallet. Tänkte herregud, jag vet ju inte alls hur man gör. Var helt skakis, men hon berättade för mig hur jag skulle trä på grimman och var grimskaftet skulle sitta. Sen fick jag leda killen in till stallet från hagen. Han passade på att ta några små "fikapauser" på vägen dit och tyckte nog att det var en fjantig människa som stod och drog lite försiktigt...   

Så in i stallet och sätta fast, fram med ryktgrejor, rykta killen och fixa man och svans. Fick en puss på örat och huvudet lutat mot min axel... och det tog jag som ett godkännande...   

Sedan frågade hon om jag ville kratsa hovarna. Jag har ju ingen aning om hur, så jag sa ja, men att hon ville att hon skulle visa. Hon tog ena sidan och så var det min tur på andra sidan. Var så rädd att jag skulle skada honom. Göra honom halt eller liknande... Jag lyfte väl inte upp den bakre hoven så långt som var "ergonomiskt"... men jag var så rädd att jag typ skulle bryta benet av honom...

Ut med honom i hagen och så fick jag hjälpa till att mata dem - eller ja, bära några högar ensilage och slänga ut i högar i hagen. Hästarna blev lite vilda av glädje, eller ja, jag skulle säga att de blev glada, men mitt PO som stod utanför hagen sa att "de blev helt vilda!"... 

Jag var jätteskakis i början. Kunde nästan inte hålla i ryktborsten... men hästar är ju så underbara på det sättet att man BLIR lugn. Kände hur pulsen sjönk och hur jag slappnade av. Blev helt slut när spänningarna i kroppen började lätta - som vanligt. Kunde inte låta bli att sluta upp att rykta och bara stå där, tätt intill, känna doften och värmen... och en varm och len mule mot mitt ansikte... och hans huvud som vilade lite försiktigt på min axel... som om han försökte trösta mig... Var gråtfärdig - av lycka.

Känner mig stärkt... eller ja... kände mig stärkt då. Som en bättre människa... som att... jag får vara mig själv... och kunde vara mig själv... Har redan fallit tillbaka med min dåliga självbild... men det lär ju ta tid... lång tid innan resultatet blir varaktigt eftersom jag levt såhär i nästan 30 år.

Innan vi for hemåt så bestämde vi att jag ska komma dit 5 fredagar à 2 timmar. Och mitt PO ska skjutsa mig dit och hem, men hon behöver inte vara med. Trodde att det skulle kännas som ett jättesteg... men... saken är den att... jag tänkte inte ens på att hon stod där och var med... Det var bara jag, hästen och ridterapeuten som berättade hur jag skulle göra. Jag blev som helt förtrollad av hästen och hela världen försvann. Och dessutom känns det onödigt om mitt PO skulle vara där och vara skiträdd i 2 timmar... Mitt PO -->   

Förstår inte att jag faktiskt har gjort det här. Men som ridterapeuten sa så... kanske jag inte lider av hästskräck direkt........ Jag har respekt för hästar för det är ju stora djur, men jag är inte rädd för dem. Förutom min gigantiska rädsla att jag ska göra dem illa på något sätt.

Jag kommer dö om jag måste sluta fara dit om 6 veckor. Idag var gratis, men nästa fredag börjar det. Då har jag 5 ggr. Men jag hoppas att jag får fortsatt ersättning. Annars får jag dra in på något så att jag har råd att betala själv.

Det här är det bästa jag gjort för mig själv. Någonsin.   

Och - hästar och stall luktar inte illa - det luktar gott, i alla fall för en lantlolla som jag är. Punkt.