skrev ju ett brev till mamma om att jag skurit mig

skrev det på nyårsafton, och idag tog jag 2 st stesolid och ställde det på köksbordet medan hon tog reda på tvätten

blev helt bestört av hennes reaktion bara när hon fick syn på kuvertet

"Nää! Vad är DET HÄR nu då!?!"

bev så ledsen så jag tänkte slita det ur händerna på henne och bränna skiten i spisen direkt

men jag gjorde inte det utan försökte förklara fastän att allt stod på kuvertet

höll på att kräkas så jag gick därifrån

mamma sa inget, men så kom hon in i det lilla datarummet

hon sa att det var ok

jag grät och kramade henne hårt

behövde att hon agerade som min mamma - för en enda gångs skull - och tröstade mig eftersom hon tyckte att det var "ok"

men nej

där stod jag och grät och kramade henne, men hon höll inte ens om mig utan klappade mig bara lite på ryggen

då insåg jag att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer få en mamma

vet inte om jag är glad att jag berättade eller om jag ångrar mig

hade förväntat mig någon slags reaktion, men det känns verkligen som att det är "locket på" som gäller som vanligt

det enda hon har sagt är att hon är glad att jag inte är med i någon "sekt", för det har de varit oroliga över (vad i helvete tror hon om mig, och vaddå sekt???)

jag har ingen mamma

och kommer aldrig få någon

är kanske inte så konstigt att jag aldrig berättat något för henne

jag har inget att hämta här - varken då, nu eller senare i livet

far ju hemåt på måndag kväll

har aldrig längtat hem såhär mycket

mår så jävla dåligt att jag vill ta livet av mig

hade förväntat mig en utskällning, skrik... eller tröst

men istället blev det INGENTING

så jävla värdelös är jag - min egen biologiska mamma känner INGET för mig

både min terapeut och personalen på avd har mer empati för mig och tycker om mig mer än vad hon gör

visst, hon (och pappa) tycker om mig på sitt eget sätt, det vet jag

men det är inget som har bestydelse

skrev längst ner, det sista jag skrev, att "vi brukar ju inte säga det till varandra, men jag älskar dig"

men jag fick inget tillbaka

inget

 

Tonårsmamma

2 januari 2010 19:57

Det gör så ont i mig att läsa detta inlägg. Jag vill bara ta dig i min famn, hålla dig hårt och viska att det ordnar sig. Vi mammor är ett sällsamt släkte. Min dotter skär sig. Hon har valt att berätta för mig och hon visar ibland, eller när jag frågar efter att få se hennes armar. Den ångesten jag ser i hennes ögon är obeskrivlig men ibland vill hon inte att jag håller om henne. Nog om det. Ett litet jag älskar dig tillbaka hade inte suttit fel. Modigt och starkt av dig att ändå skriva. Tonårsmamman

http://gladjeochsorg.blogspot.com

 

Anna

2 januari 2010 19:58

Hej jag blev djupt plågad när jag läser dina ord om saknaden efter en mamma som ger värme,kärlek och trygghet någon att prata med. Jag vet att om man inte har föräldrar som kan finnas, finns det alltid någon annan att vända sig till jag hoppas verkligen allt ordnar sig för dig Många varma kramar

 

tuvalisa

9 januari 2010 23:02

Du är så modig och stark så du kommer att klara dig även fast det känns väldigt tufft nu! Jag har en uppväxt med en mamma och pappa som inte kunde ge kärlek eller hade förmågan att ta hand om barn. Sorgen över detta finns fortfarande kvar men jag har lärt mig att leva med detta och är nu väldigt noga med att visa kärlek till mina egna barn. Du skriver väldigt bra, sök ett yrke där du kan använda dig av detta. Ett litet förslag bara, ljusa upp färgen i din blogg något så är den lite lättare att läsa. Kramar från Tuvalisa

http://tuvalisa.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...