jag vet verkligen inte alls vilket ben jag ska stå på.................. bryta ihop över den sk "vården", förlusten av ridterapin, avsaknaden av socialt liv överhuvudtaget, förtvivlan över att jag aldrig kommer att bli något, plugga, jobba, kunna få familj.................

eller om jag ska slå över på andra benet....... jag SKA flytta från stan och en bit utanför - JAG SKA DET.... bara det blir en lämplig lägenhet ledig.................. och jag måste få sjukersättning..... så jag ska anmäla intresse för ridskolan hos ridterapeuten för då får jag i alla fall hålla kontakten, träna att umgås med andra OCH lära mig rida (om jag nu någonsin kommer lära mig)......... och så ansökan till csn om avskrivning av studielånet, och får jag inte skriva av hela så måste jag få skriva av minst den termin som jag fick vård och inte tog några poäng.......... och sen... sen när jag är frisk så drar jag till *stadens namn*............... och pluggar till ssk.................... och börjar mitt nya, värdiga liv då...........................

känns som att jag försöker övertala mig själv att inte ramla ihop och dö...................................

jag vet inte om jag behöver cymbaltan...... egentligen............... eller något annat antidepp................. får jag behålla stallet så känns det som att jag klarar mig utan sådant.............. och till slut, när/om jag får till självkänslan och självförtroendet genom ridningen......... då behöver jag inga andra piller heller..................

men det känns som att tiden rinner ut................ på bussen på vägen till ridterapin igår så satt jag framför en kille som pratade i mobilen med någon tjej.......... och han sa säkert sjuhundrafemtioelva gånger att när man är 30 så är man skitgammal............... "vafan sanna, hon hade ju fått mens innan du ens var född"......................... jag blev förtvivlad.... och gråtfärdig........................ samtidigt som jag får känslan som har i stallet... funderade på att vända mig mot killen precis innan jag gick av bussen och säga "hej, jag heter maria och är 30 år".......................

jag fattar inte vad stallet gör med mig.............. jag har aldrig varit såhär öppen.... visat vad jag känner......... stått på mig........... ställt frågor.............. gjort bort mig........ och visat mitt sanna jag... med fulla artilleriet ironi och skämt.............

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...