jag vet verkligen inte alls vilket ben jag ska stå på.................. bryta ihop över den sk "vården", förlusten av ridterapin, avsaknaden av socialt liv överhuvudtaget, förtvivlan över att jag aldrig kommer att bli något, plugga, jobba, kunna få familj.................

eller om jag ska slå över på andra benet....... jag SKA flytta från stan och en bit utanför - JAG SKA DET.... bara det blir en lämplig lägenhet ledig.................. och jag måste få sjukersättning..... så jag ska anmäla intresse för ridskolan hos ridterapeuten för då får jag i alla fall hålla kontakten, träna att umgås med andra OCH lära mig rida (om jag nu någonsin kommer lära mig)......... och så ansökan till csn om avskrivning av studielånet, och får jag inte skriva av hela så måste jag få skriva av minst den termin som jag fick vård och inte tog några poäng.......... och sen... sen när jag är frisk så drar jag till *stadens namn*............... och pluggar till ssk.................... och börjar mitt nya, värdiga liv då...........................

känns som att jag försöker övertala mig själv att inte ramla ihop och dö...................................

jag vet inte om jag behöver cymbaltan...... egentligen............... eller något annat antidepp................. får jag behålla stallet så känns det som att jag klarar mig utan sådant.............. och till slut, när/om jag får till självkänslan och självförtroendet genom ridningen......... då behöver jag inga andra piller heller..................

men det känns som att tiden rinner ut................ på bussen på vägen till ridterapin igår så satt jag framför en kille som pratade i mobilen med någon tjej.......... och han sa säkert sjuhundrafemtioelva gånger att när man är 30 så är man skitgammal............... "vafan sanna, hon hade ju fått mens innan du ens var född"......................... jag blev förtvivlad.... och gråtfärdig........................ samtidigt som jag får känslan som har i stallet... funderade på att vända mig mot killen precis innan jag gick av bussen och säga "hej, jag heter maria och är 30 år".......................

jag fattar inte vad stallet gör med mig.............. jag har aldrig varit såhär öppen.... visat vad jag känner......... stått på mig........... ställt frågor.............. gjort bort mig........ och visat mitt sanna jag... med fulla artilleriet ironi och skämt.............

varit på stan................

mår skit.............................

men........ det tillhör livet.............. och orsakar döden..........