Har drömt väldigt konstiga drömmar inatt. Vet att jag tänkte att "det här är inte på riktigt". Drömde om hästarna i stallet, och en bilolycka. Minns inte att det fanns något sammanhang alls, men jag vaknade nog till mellan.

For till stallet vid lunchtid. Var "plattan-i-mattan"-chauffören som körde. Kunde inte bestämma mig för om det var varmt eller kallt. Solen värmer, men det är inga ljumma vindar direkt... Blev så glad när jag kom och gick på vägen mot gården, för då såg jag att den nya hästen stod och kliade och "pratade" med en av hästtjejerna. Han har varit lite utanför flocken, men verkar komma in mer och mer och bli accepterad. Känns skönt, för det var hjärtskärande att se honom bli jagad till ena hörnet av hagen och få stå där alldeles själv.

Ridterapeuten berättade att vi skulle göra en utflykt idag, och att jag skulle hämta min dagbok. Gjorde det, och så hämtade vi in varsin häst. Jag hade min lille P ♥ . Lyckades lyfta på sadeln idag. Hur bra det var för armen vet jag inte... ser ut som att det blödit lite under häftan. Men eftersom jag inte kände att det gjorde ont så är det väl ingen större fara. Det dumma är att jag är så smärttålig så jag vet egentligen inte vad som "är" ont.

Red ut i skogen, lite terrängridning - kul! Men GUD vad P var beräknande! Han snubblade fram över stenar och pinnar i jakt på "grönt godis". Jag blir så sur då, så jag kortar tyglarna mer och mer för varje gång. Till slut måste jag tala om för honom att han får skylla sig själv, för om han hade skött sig så hade jag inte haft så korta tyglar (han fattar ju inte det, men jag pratar ju med alla djur som om de vore människor...). Vi kom till gläntan vid ån som vi ridit förbi förut. Satt av... och ridterapeuten till och med "låg av"... hon snavade och ramlade omkull på backen. Och jag kunde inte låta bli att retas lite med henne och sa att hon ju måste bjuda på tårta nu - man måste ju det när man ramlat av hästen, och det där tyckte jag var ganska nära det...   

Vi tränsade av och hon satte upp en provisorisk hage. Och så hade hon fika med sig - gulliga människan! Satte oss på en bänk vid ån och fikade. Sen ville hon att jag skulle läsa vad jag skrivit i dagboken efter varje besök. Var nervös för det så jag skakade, trots att det inte fanns någon anledning. Tror att jag insåg idag att jag är så fast i mina mönster att jag inte kan reagera på något annat sätt trots att situationerna är olika. Jag har inget att skämmas för, det var inte ett "test" på läskunnighet. Så trots att jag var fri, så reagerade kroppen med "flykt/kamp".   

Jag garvade så jag höll på att dö när jag läste och mindes de olika gångerna och vad som hänt! Ridterapeuten verkade ganska road hon också! Jag är ju ganska självironisk och beskrivande... och det tillsammans med min enorma fantasi... kan bara sluta på ett sätt. Vi satt där och drack saft och åt kakor i solskenet medan jag läste och vi mindes tillsammans. Helt plötsligt säger hon "gick dem igenom nu". Jag fattade ingenting och vände mig om... för att se två glada hästar springa glatt in i skogen!   

Hade det inte varit för det otäcka scenariot att de kunde fastna med sadeln någonstans - stigbyglarna hängde lösa - så hade jag bara ASGARVAT, för jag tyckte bara att det var så DJÄVULSKT KOMISKT! Där knatade vi genom skogen och ut till vägen med träns och hjälm i händerna, medan hästarna hade blivit uttråkade och dragit hemåt!    Jag garvade så jag satte en kaksmula i halsen! Och jag kunde inte sluta!

Efter en bits promenad så fick vi syn på de två rymlingarna. De stod brevid vägen i diket ner mot en tomt där förmodligen ingen bodde, och mumsade för fullt på maskrosor och drivor av grönt gräs. När vi kom där och gick så tittade de upp som om "jaha, där var det kalaset slut". Det hela var så komiskt just då så jag kunde inte sluta fnittra! Det kom en bil så vi skyndade oss att tränsa (jag = dålig ledare = tar en evighet att tränsa en häst som vägrar släppa kontakten mellan gräs och mun........). Och så var det bara att knalla hemåt. Jag började fnittra så fort det blev tyst... för tänk, när det vankades grönbete så var inte P någon riktig "matte-gris" längre!   

Jag tappade taget om P i stallet för EN sekund - bara för att jag inte tagit till mig att det är HÄSTEN som ska flytta på sig, inte jag. Han försvann ut genom stalldörren, och jag gick efter och asgarvade. Kunde bara inte vara seriös! Lille P stod där ute på planen och såg nöjd ut, och jag tog honom bara i grimman och sa "kom nu" så följde han lydigt med. Det är som att han MÅSTE ha sista ordet! Gaaaah!   

Vi satte oss i varsin stol i solen när hästarna var utsläppta, och så läste jag färdigt. Men det var en så tokig dag att det kändes som att jag skulle brista ut i skratt hela tiden! Har till och med asgarvat nu när jag skrivit det här!

Det är så roligt att ha någon att ha kul tillsammans med. Särskilt en sådan människa som ridterapeuten är. Hon påminner om den person jag vill vara, och bitvis är inuti. Vi har båda enorm ironi och har egenskapen att dra saker och ting till sin spets. Vi delar också förmågan att fantisera, och att kunna skratta åt sina egna tokigheter och inte ta sig själv på totalt allvar hela tiden.

Hon är en ängel - helt enkelt! I alla fall för mig! Hon är guld värd, och jag önskar bara att hon förstod det själv.

Nu ska jag ringa till "föräldrarna". Har lovat det. Så nu är det bara att göra sig redo för att sjunka...