jag dör av ångest..... skakar...... tagit stes........... ska få mer stes imorgon.........

jag tror aldrig att jag kommer kunna leva utan stes....... jag tror inte att jag kommer behöva ta någon - om allt "ordnar sig" - men rädslan att vara utan utväg är för skrämmande..... det är precis som personalen på psyk konstaterade sista gången jag var inlagd; jag är psykiskt beroende av stes....... inte fysiskt.. för då skulle jag aldrig ha kunnat spendera en sommar själv utan att knappt ta någon stes alls..........

vill bara skrika........ är så ensam....... och rädd.........

det enda konstruktiva jag gjort idag...........

jag vet, jag är fjantig...... barnslig.... normala människor gör inte såhär..... utan de köper ett "vuxenkort" i en affär.......... men inte jag inte...........

avdelningspersonalen på kvinnokliniken ska få det här........ det blev lite cp färger av akvarellen när jag scannade den...... men, men........ det syns väl lite iaf.............

Skulle ta upp hembakt pizza ur frysen och hetsäta. Tog fram en låda, satte in den i micron och sen satte jag mig framför tvn. Gick och tittade till lådan och tog ut den. Luktade inte pizza. Luktade sött. Syltaktigt. Då inser jag att jag lyckats med bedriften att VÄRMA DE HALLON SOM JAG SKULLE HA NÄR JAG BAKADE EN TÅRTA!

Den här tårtan har jag siktat på hur länge som helst. Har tagit 250 år att hitta recept på tårtbotten utan ägg, för jag hade tänkt att gå förbi "min" gamla avdelning på psyk och tala om för "min" personal att jag FICK hjälp på gyn. Och en av ssk som jag räknar som "min" är hyperallergisk mot ägg, så jag har planerat allt in i minsta detalj. Plockat hallonen SJÄLV för att de inte skulle innehålla salmonella eller ha råkat varit i kontakt med ägg.

Och nu - nu när det finns anledning att baka tårtjäveln - ja, då kokar jag sönder skiten i micron!

JÄVLA KLANTARSEL!!!!!

Ångestkarusellen har åkt runt nästan hela natten... fortsätter.. håller fortfarande på.... Är så rastlös.. har en massa energi.. tyvärr... och den blir till ångest.... och flashar.. kraftiga flashar.... Råkade ta i en hårsnodd imorse igen.. och det är som att få ett så kraftigt slag att jag åker både genom tid och rum tillbaka till de gånger "han" satte mina händer vid sänggaveln.... Jag vet att jag måste lära mig att hantera att vara i de stunderna.. så att jag kan bearbeta det... men både kropp och själ skriker nej... Det är inget jag styr över... Har fått höra att jag ska försöka stanna kvar i känslan, på platsen, för att kunna som sluta fred med mig själv och minnesbilderna... men jag klarar inte det... Jag är inte tillräckligt stark... så jag bara flyr... Skulden och skammen gör allt ännu värre.. Skulden över att jag inte sa nej.. uttalade ordet nej... och i det här fallet att jag inte bara tog bort händerna... Jag visste att det var fel.. ända från början.. oavsett att jag först inte förstod vad han gjorde.... Och.. om jag var den första.. så hade så många andra skonats om jag bara sagt nej.... Skammen... den bär jag för alltid... vill inte att någon ska titta på mig.. ta i mig... för jag är så smutsig... Jag visste bättre.. men jag gjorde ingenting.. ingenting... Så länge ingen visste.. så kunde jag kompensera det smutsiga jag tryckt undan med att vara duktig i skolan... men.. när det inte längre räckte.. så rasade allt över mig....

Och nu vet jag inte vad jag ska tänka eller känna.. om jag ska hata "honom".. tycka synd om "honom" för att "han" måste ha varit sjuk.. inte mått bra... och.. kanske.. fick min icke-reaktion honom att fortsätta... Har man då rätt att hata "honom"... Och.. har jag rätt att hata världen.. för att ingen såg.. alla bara tittade bort... De visste att jag inte var som andra.. men.. ingen visste... eller grävde... Å andra sidan kanske det var tur.. för jag hade nog tagit mitt liv om någon fått veta vad jag gjort... inte sagt nej... Har funderat mycket på det här.. länge... Min högsta önskan som barn var att bryta ett ben eller något annat.. så att någon SÅG mig... och på sjukhus ska det finnas snälla människor... som tar hand om... Men det var också min största skräck.. för de skulle hata mig.. inte vilja ta i mig om de fick veta vad jag gjort... De skulle se det på mig.. och berätta för mina föräldrar... så därför har jag "aldrig" varit sjuk.... Jag visste inte om vad jag förträngt.. men jag var så rädd att någon skulle se mig... Låter så dumt, jag vet.. men.. det var verkligen en längtan blandad med skräck....

Vet när jag hämtade krocketklubborna.. låtsades att jag brutit ett ben... och hoppade runt på klubborna som om de var kryckor.... Pappa var så förbannad på mig... inget fick ju synas att det var använt... man ska vara rädd om sina saker.. Han slog mig.. men jag fortsatte hoppa runt en annan dag... och så gick det runt, runt... tills dess att mamma plockade undan krocketgrejorna...

Kan man vara arg och besviken på världen för att man aldrig blev sedd.. aldrig hjälpt.. trots att man inte hade klarat av det....

Jag har levt hela mitt liv på helspänn... i skräck.. ständig flykt... och jag är så trött... så trött.. Inte att undra på att min mage var trasig redan som barn.. och har följt mig och blivit en del av mig... och att musklarna ständigt är spända till maxgränsen... Jag vet inte vad trygghet är... säkerhet.. Jag fick uppleva det under en kort tid med min korridorsgranne... men.. sen försvann ju det också... så.. vad är egentligen trygghet.. tillit... och hur vet man att det varar....

Inget varar för evigt..... förutom all skuld och skam... och ensamhet..