jag förstår inte varför jag ska leva

har hållit på med cernitlera större delen av dagen............ ont i fingrar och händer........ men... vad gör man inte för att stå ut.....................

har haft ninisarna ute....... men... de känner min ångest.... så de vill inte ens vara ute och springa av sig............ misstänker att tilda är skendräktig...... för hon håller på att bädda så smått............ men hon har inte börjat slita av sig pälsen än i alla fall.... så det kanske bara är något hon fått för sig.........

glömmer aldrig när astrid var skendräktig första gången....... jag fattade inte vad fan hon höll på med....... men hon hade ju träffat sin "fästman"..... i form av ett mjukisdjur... en ljus kanin........... hon var helt jävla galen i det gosedjuret........ jag fick lägga undan det till slut..........

grannkillarna har fest - igen................ typiskt förstaårsstudenter...............

ber en stilla bön för att jag ska få igenom allt med FK..... och att en lägenhet blir ledig som jag har kollat upp........ för då drar jag........... kan inte stanna här - oavsett hur bekvämt det än må vara när det är nära till det mesta......

Mår så jävla dåligt så jag orkar inte med mig själv! Skulle göra vad som helst för att få skära mig igen! Vad som helst! Men gör jag det så får jag aldrig mer komma till plastiken för att få hjälp med ärren!

Jag är arg och ledsen. Förtvivlad. Känner mig så jävla värdelös så det finns inte ord för det! VARFÖR skulle någon bry sig om mig??? VARFÖR????? Jag förstör allt jag rör vid och resten blir förstört ändå! För att jag är så JÄVLA VÄRDELÖS!

Gick och tände ljus igår efter att jag kommit hem från stallet... vid det stora trädet dit min fd "vän" brukade gå..... för hennes kompis som tagit livet av sig på psykavd...... Hon sa att hon kände henne så väl och blablabla...... men vem är det som går dit nu....... Jag. Jag har satt upp en gravlykta... jag tänder ljus lite då och då... Inte bara för D som hängde sig i rummet intill mig... utan för J och alla de som psykiatrin har förstört.... och så småningom mig själv.......... för om det här helvetet ska fortsätta så kommer jag inte att leva länge till....

Ridt pratade om killens kusin som var med igår.... och jag hade ingen aning om vem som var vem eller hur de såg ut.... för jag gömde mig hos P......... med P........ När jag sitter på en häst eller är vid en häst, så skiter jag fullständigt i allt och alla...... Vem behöver en pojkvän om man har en häst????? Då har man någon som man kan dela både glädje och sorg med..... någon som tröstar.... lyssnar.... någon som man kan bli förbannad på.... och berömma......... Den kärleken är villkorslös och äkta... En häst kan inte låtsas.... retas... inte våldta... slå.... utan en häst lever här och nu... och är hästen arg så är hästen arg..... är den på bra humör så är den på bra humör.... Inga tveksamheter där inte. Man kan bli trampad av misstag - precis som en pojkvän kan såra en av misstag. Så hur ska man kunna bry sig över att hitta "sitt livs kärlek" när man redan har något som är lika värdefullt. Jag säger inte att jag är "kär" i en häst eller ska leva bara med hästar i resten av mitt liv. Jag säger bara att oavsett alla farliga saker som kan hända i umgänget med hästar, så fyller det ändå ett tomt svart hjärta. Och den kärlek man ger och får, är ärligare än all annan kärlek. Och om jag någonsin ska hitta någon att dela mitt liv med... så måste han klara av att jag ger och behöver få kärlek från en eller flera hästar. Och jag kan säga att när jag är bland hästar, så ser jag inget annat än hästarna. USA's president skulle gå obemärkt förbi när jag är med hästar.

Jag har i alla fall funderat på hur jag ska göra med en jobbig sak... för att inte förstöra för mig själv... och samtidigt skydda andra.... Och jag har en plan. Jag ska skriva och berätta för de ev blivande parterna så att de får veta, men inte förrän jag har mitt på "torra land".

Nu vill jag som sagt bara skära mig, men jag ska inte. Kanske. Nej, jag ska inte.

Fan också.