det är sådant här som gör att mina "borderline-drag" kommer fram...........

mail till min t:

nu har jag gjort det....... skickade sms och flyttade fram stallbesöket en vecka......... så nu kan jag vila och försöka låta kroppen hämta sig i lugn och ro......
vet inte om det var det bästa alternativet...... men nu blev det så..........
 
måste fråga....... har du mitt "bildterapi-block".....? har för mig att jag lämnade det hos dig när jag inte orkade ha det hemma........ skulle fråga dig om det idag, men glömde bort........ eller ja, det kom annat emellan.......... känns som jag är full med varbölder..... petar man bara på rätt ställe så börjar jag gråta.......... men... jag behöver kanske det............. släppa ut sorgen och saknaden.. och rädslan....... istället för att samla allt inuti och göra om det till självhat...........
 
det är så svårt (omöjligt?) att ta initiativet att leda in samtalen på de ämnena... för det gör så ont......... och jag är så rädd....... vill inte gråta.......
känns som en hög av kvicksand som jag ska försöka ta mig igenom....... och det är så lätt att vända sig om och låtsas som att den inte ligger där mitt i vägen........
jag vet att det bara blir svårare och svårare att kunna prata om jobbiga saker ju mer tid som går mellan..... men jag kan inte göra på annat sätt........ ...och jag HATAR att "inte kunna".......

svar från min t:

Bra / *min t's namn*

jag undrar hur fan hon/vården tänkt sig att man ska bli frisk eller må bättre när minsta lilla framsteg, hopp eller glädje bestraffas med att hjälpen och stödet tas bort........ som om det inte vore tillräckligt svårt nog att släppa den självbild, allt självhat och våga ta ett kliv bort från den gamla trygga sjukdomen............

är det så jävla svårt att fatta att jag behöver STABILITET mer än något annat???? hon har ju för fan tjatat om precis det själv!!

nu rycks allt bort från mig - igen....... mattan under fötterna bara försvinner............. jag målar bilder om övergreppen i det där blocket...... och visar nu att jag vill försöka fortsätta jobba med det....... och så får man ingenting..................

inte undra på att så många psykiskt sjuka aldrig blir friska....... allt handlar bara om förvaring.... och så fort man försöker ta ett kliv bort från avgrunden... släppa dödens hand......... ja, då är inte läget akut längre, och då är det ingen som bryr sig....... vården har valt att bara hjälpa akutfallen och i de stunder då deras liv hotas....... sen skiter de i en..............

och ja, jag vet...... jag är otacksam som inte uppskattar allt som min t har gjort för mig............. jag önskar bara att hon kunde följa mig på hela vår resa och inte dumpa mig när det verkar passa..................

 

Dkey

3 februari 2011 19:39

Vilka hemska bilder på din arm. Jag fattar inte att du kan..läste de tidigare inläggen om flera operationer typ samtidigt.Jag svimmar av bara tanken.
Stor stor stor kram till dig.

http://mittbarnharborderline.bloggplatsen.se

Maria

3 februari 2011 21:35

Ja.. inte är det direkt roligt... Det enda positiva har varit att jag fått ett så fint bemötande på plastiken. Har lärt känna min älskade kirurg och några sköterskor. När jag gick hem i måndags så sa en av dem att jag var välkommen att hälsa på dem, för de skulle tycka att det var roligt om jag kikade förbi och berättade hur det går. Jag har så svårt att släppa de få människor jag träffat öga mot öga och som verkligen SETT mig och bryr sig om mig. Så det var med sorg i hjärtat som jag gick hem.
Jag tror att jag är ganska smärttålig. De säger det i alla fall. Men i måndags blev jag lite orolig för att kirurgen kanske tror att jag fejkar... för jag fick lova femtioelva gånger att jag skulle säga till om jag kände något. Efter det blev jag orolig att hon kanske trodde att jag VILLE känna smärta när hon "grävde" i armen på mig. Men saken är ju den att självskadande inte fungerar så. Man kan ju liksom inte "njuta av" att slå i tån mot bordsbenet. Det är långt från samma sak. Men jag förstår att hon kanske inte känner till hur det är, för det är ju inte hennes specialité.

Jag hoppas dels att någon kanske tänker efter före - INNAN det är för sent. Man får ärr för livet, och om man har turen att få hjälp med dem så är det långt ifrån smärtfritt och inte så "glamoröst" som det kan verka på tv. Så på sätt och vis "vill jag chocka" med bilderna, vill "skrämma" någon från att hamna i samma sits som jag. Och dels så vill jag visa hur stark man måste vara för att klara av konsekvenserna. Så folk som ser ner på de som skär sig eller har skurit sig borde verkligen inte göra det. Det de borde tänka om de ser en människa med en massa gamla ärr är RESPEKT. Samma respekt som för alla andra medmänniskor.

Oj, vilket manifest det blev..! ;)

Stor varm kram tillbaka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...