.....tills dess att folk gjort mos av mig............. man kan fan inte ens öppna käften eller skriva någonting utan att folk ska gnälla..........

SKAFFA ETT LIV FÖR I HELVETE !!! OCH FRAMFÖRALLT - EGNA ÅSIKTER !! ELLER ÄR DET FÖR SVÅRT ATT TÄNKA SJÄLV???????

barn är barn och det kommer de alltid att vara!!!! och oavsett ålder och plats så har vi ALLA ett ansvar som medmänniska!! eller har det gått så långt att vi numera till och med skiter i barn som far illa???????

"jaha, där blev ett barn indraget i ett buskage och blev våldtagen, men det är ju inte mitt ansvar utan föräldrarnas ansvar".......... (????????????????????????????????)

VAD FAN HÄNDER MED DEN HÄR VÄRLDEN???????

(OBS har inget med bloggen eller någon här att göra)

Har varit hos min t......... pratade om... övergreppen........ Jag satt och körde in höger pekfingernagel i vänsterhanden mellan tummen och pekfingret... för annars hade jag inte kunnat hålla ihop....... då hade jag fått panikångest som aldrig hade slutat..... trots att jag tog stesolid innan.......

Jag berättade lite om hur lite av det gick till......... Höll på att kräkas...... Tårarna forsade........... Kunde inte se min t i ögonen för jag skämdes så............ Pratade om..... kroppen....... att den kan... reagera...... utan att man vill.......... och det gör allt så fel... och man hatar sig själv ännu mer och man känner ännu mer skuld och skam......... Och på ett sätt lärde jag mig ganska fort att smärta och det som känns fel.... är rätt..... Rätt för mig.............. Jag ville inte...... jag hade hellre dött... men det som hände var rätt åt mig........ Sedan dess har jag fastnat i att skada mig... på olika sätt......... Är det fel så är det rätt - för mig........ och allt går precis hand i hand med min aggressiva pappa........

Jag försvann från nuet där jag satt.... började berätta om min pappa........ och hur han var till vardags....... Min t frågade om han verkligen skrek så till mig.... "jag ska randa röven på dig ungjävel".... för man skriker inte sådant till sina barn......... och när jag sa att han gjorde det... och att han alltid var knallröd i ansiktet då... och bet ihop tänderna och nästan visade dem som ett rovdjur morrar åt sitt byte... så brast det för mig............. Berättade om min gran....... den stora granen på tomten som jag klättrade upp i oavsett årstid och väder......... satt där i höststorm som sommarsol............ Det var den enda plats som ingen.... INGEN.. kunde komma åt mig......... Där var jag trygg...... det var den enda platsen..... Och satt jag bara där tillräckligt länge så hade pappa lugnat ner sig lite och min mamma lovade att han inte skulle slå mig.... så då kunde jag klättra ner och äta min middag............

Det gick i alla fall inte hål på huden så att det blöder där jag körde in nageln i huden på handen...... så... jag har ju inte skadat mig....... typ......... Nu börjar det knastra i axlar och nacke... för jag har varit på helspänn........ Behöver verkligen ridterapi........... Ögonen svider.... en tår faller då och då....... och jag är så trött..... helt utmattad.......

det här funkar inte

ska inte vara hos min t förrän om en timme

vill inte gå dit, inte stanna här, inte göra någonting, inte inte göra någonting

vill bara bort

kan inte andas

MIN VARDAG  

jag kontaktar min t och talar om att jag inte orkar mer: 

min t är upptagen:

jag mår skit:

men min t är upptagen med annat (fm + em = obligatoriskt kaffe):

jag försöker be om hjälp:

men min t är fortfarande upptagen:   

jag blir förtvivlad (..som om jag inte redan var det...):

meeeeeen min t är upptagen:

jag vet inte vad jag ska ta mig till:

och min t är upptagen med andra patienter:

jag blir förbannad och undrar vad som hände med vårt sk "kontrakt":

min t sitter lugnt och stilla på sitt rum och arbetar:

till slut är jag så desperat att jag bara skriker rakt ut:

och min t är upptagen, tänker att jag ju klarat så mycket nu så det är lugnt:

klockan går och arbetsdagen är slut för min t:

hon far hem till sina nära och kära:

jag överväger att skjuta skallen av mig:

och min t är glad för att ha gjort ännu en arbetsdag:

...medan jag dör mer och mer: