Varför ska den här cirkeln alltid slutas. ALLTID. Jag står här på vingliga ben och hänger över avgrundens kant, men jag faller inte för jag har rep att hålla mig i. När jag sedan med blod, svett och tårar kämpar mig en ynka centimeter bort från helvetet, ja då kapas repet. Jag skriker och försöker säga till, men ingen hör eller ser. Och jag är så less på att falla baklänges hela tiden. En dag kommer jag rasa utför kanten och vara bortom all räddning, och då kommer ett fåtal människor stå och titta efter mig och fråga sig varför det hände. Allt verkade ju så bra och gick åt rätt håll. Men det är så enkelt som att ingen vill se sanningen. Har man varit nere på -5000 och lyckats jobba sig upp till -2000 så har man "vunnit" 3000. Men det verkar glömmas bort att det är allvarligt att vara på -2000, när man börjar jämföra förbättringar. Som en människa som stått på -50 och gått till +25, det är ju bara en "vinst" på 75. Men det går inte att jämföra måenden. För det är katastrof att stå på -2000, trots att man gjort så stora framsteg. Man måste se var man står NU. Kan man släppa på repet eller inte, eller litegrann. På +25 så kan man börja släppa på det, men inte på -2000 för då sjunker man igen. Och en dag kommer repet med lasso inte att kunna fånga upp den döende människan ur avgrunden. Då är det för sent.

Jag orkar inte hålla på såhär längre *min t's namn*. Det jag behöver är stabilitet, och det är inte stabilt att hålla på såhär. Jag gör framsteg och får inte samma stöd som jag behöver - nu precis som tidigare. Jag klarar inte att hålla mig här utan den hjälpen. Hjälpen tog mig hit, och när den försvinner så faller jag igen. Och jag har sagt det här förut och jag menar det precis lika mycket nu - om inte ännu mer, eftersom jag har än mer att förlora.
 
Jag vill inte tro att psykiatrin bara inriktar sig på akutfall och att människor inte ska ta livet av sig. Jag vill tro att man försöker hjälpa folk att må bättre och bli så pass friska att de klarar sig utan att ta livet av sig och få någon sorts livskvalité - precis som all annan vård. Snälla säg att det är som jag vill tro, för det känns inte så. Jag känner mig i princip provocerad och utmanad att förstöra för mig så att någon ser mig och hjälper mig. Det är inte för inte som jag går runt och hoppas på att en olycka ska hända. Precis som när jag var barn.

det är sådant här som gör att mina "borderline-drag" kommer fram...........

mail till min t:

nu har jag gjort det....... skickade sms och flyttade fram stallbesöket en vecka......... så nu kan jag vila och försöka låta kroppen hämta sig i lugn och ro......
vet inte om det var det bästa alternativet...... men nu blev det så..........
 
måste fråga....... har du mitt "bildterapi-block".....? har för mig att jag lämnade det hos dig när jag inte orkade ha det hemma........ skulle fråga dig om det idag, men glömde bort........ eller ja, det kom annat emellan.......... känns som jag är full med varbölder..... petar man bara på rätt ställe så börjar jag gråta.......... men... jag behöver kanske det............. släppa ut sorgen och saknaden.. och rädslan....... istället för att samla allt inuti och göra om det till självhat...........
 
det är så svårt (omöjligt?) att ta initiativet att leda in samtalen på de ämnena... för det gör så ont......... och jag är så rädd....... vill inte gråta.......
känns som en hög av kvicksand som jag ska försöka ta mig igenom....... och det är så lätt att vända sig om och låtsas som att den inte ligger där mitt i vägen........
jag vet att det bara blir svårare och svårare att kunna prata om jobbiga saker ju mer tid som går mellan..... men jag kan inte göra på annat sätt........ ...och jag HATAR att "inte kunna".......

svar från min t:

Bra / *min t's namn*

jag undrar hur fan hon/vården tänkt sig att man ska bli frisk eller må bättre när minsta lilla framsteg, hopp eller glädje bestraffas med att hjälpen och stödet tas bort........ som om det inte vore tillräckligt svårt nog att släppa den självbild, allt självhat och våga ta ett kliv bort från den gamla trygga sjukdomen............

är det så jävla svårt att fatta att jag behöver STABILITET mer än något annat???? hon har ju för fan tjatat om precis det själv!!

nu rycks allt bort från mig - igen....... mattan under fötterna bara försvinner............. jag målar bilder om övergreppen i det där blocket...... och visar nu att jag vill försöka fortsätta jobba med det....... och så får man ingenting..................

inte undra på att så många psykiskt sjuka aldrig blir friska....... allt handlar bara om förvaring.... och så fort man försöker ta ett kliv bort från avgrunden... släppa dödens hand......... ja, då är inte läget akut längre, och då är det ingen som bryr sig....... vården har valt att bara hjälpa akutfallen och i de stunder då deras liv hotas....... sen skiter de i en..............

och ja, jag vet...... jag är otacksam som inte uppskattar allt som min t har gjort för mig............. jag önskar bara att hon kunde följa mig på hela vår resa och inte dumpa mig när det verkar passa..................

det enda positiva med att gå upp är att det snöar ute........