kan inte andas

benen har domnat bort

kan inte gå

inte skriva

Tog 2 st propavan inatt. Hade tänkt försöka sova mig igenom skiten, men självklart gick inte det. Jag vet inte varför jag är så dum. Desperation?

Kräktes 4ggr och höll på att rasa ihop en gång. Min kropp klarar inte att spy, det svartnar för ögonen. Sista gången höll jag på att slå skallen i handfatet för att jag segnade ihop. Grattis.

Försökte dricka vatten, för jag var så uttorkad att läpparna fastnade på tänderna. Verkligen intelligent att göra när magen har slagit knut på sig och håller på att göra en 360.

Summa summarum: Hamna INTE i samma skit som jag. Sök hjälp i tid. Och till föräldrar som har barn som verkar ha problem - ta dem på allvar så att det inte behöver gå såhär långt. Jag har hållit på med det här (på olika sätt) sedan jag gick i högstadiet för evigheter sedan.Ingen har någonsin tagit mig på allvar. Inte förrän jag fick ny läkare, igen, och som lyssnade på mig. Ska jag vara ärlig så tror jag att det är för sent för mig. Jag har hållit på för länge och har för stora problem.

Idag är det 3 år sedan min första läkare övergav mig. Efter lunch. Jag saknar henne fortfarande. Kommer alltid att göra det. Det är ytterligare en sak som gett mig ärr för livet. Sviken av en vän som visade sig vara psykopat, övergiven av resten av de få i min krets, och så POFF försvann mitt största hopp. Läkarlös. Hopplös. Ohjälpbar. Jag vet att mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut om hon inte lämnat mig. Nu har tiden gått och går fortfarande, och jag har gått genom helvete efter helvete. Och det är inte över än. Så jag vill tacka mina sk "vänner" som tillät en kriminell idiot att förstöra allt och sedan bara låtsas som att det regnar. Mitt arbete, min tröst och mina pengar var välkomna, men när det väl kom till kritan så fanns ingen där för mig. Tack - ni har verkligen hjälpt mig att kunna lita på människor.

Vaddå ironi?

Står en bil med kärra utanför porten. HOPPAS att det är grannen ovanför som flyttar ut. Bara hon inte glömmer sin jävla piratflagga på balkongen...

jag hatar mig själv

jag hatar mitt sk liv

tänk om jag kämpat såhär jävla hårt

slagits för minsta lilla skitgrej

och så var det helt i onödan

har berättat det för min t

det gjorde jag från början

att min största skräck är att jag ska ångra att jag inte tog mitt liv då jag verkligen ville

hade jag antingen gjort ett pyttelitet snitt till i låret eller bänt isär såret, så hade jag förblödit

förmodligen hade jag gjort det ändå om jag inte lagt tryckbandage

jag var likblek och frös

skakade

svimfärdig

och blodet bara pulserade ut

inget att undra på att kirurgen fick bränna MASSOR när hon skulle ta bort det lilla av ärren som gick

det är så jävla orättvist att man inte får hjälp när man kämpat såhär

verkligen slagits för ALLT som andra "bara får"

men bara för att psyk inte tror att jag tänker ta livet av mig så går det ju att skita i mig

perfekt

borderline-drag:

"jag ska minsann visa de jävlarna, jag ska visa dem hur jävla dåligt jag mår och jag kommer aldrig mer lita på någon! alla har alltid lämnat mig och svikit mig, så jag vet minsann hur det funkar! jag ska ta livet av mig, och alla ska få veta att jag gör det för att ni skiter i mig!"

det kommer fram när jag mår som sämst, när jag känner mig som mest sårad och kränkt, sviken, besviken

och när psyk bara har mött "känslan" så har de därför feldiagnosticerat mig med borderline

för de har trott att jag FÖRNUFTET inte säger annat

det gör mig både ledsen och förbannad, för de har i princip tittat på mig och idiotförklarat mig

därför har jag blivit så jävla dåligt bemött och omhändertagen, och det står lögn efter lögn i min journal - ren smutskastning, för när jag har ställt frågor med förnuftet trots att jag varit så affektiv så har det varit "för bra frågor", så ingen läkarjävel har vetat vad de ska svara, och då har de gått till personangrepp istället och skällt ut mig och kallat mig öknamn och hittat på skit att skriva in i journalen

jävligt praktiskt

nu har jag i alla fall insett hur det ligger till med min t

hon har blivit likadan som de andra

kanske har med åldern att göra

hon har ju nämnt att hon ev ska trappa ner ännu mer i arbetstid

så snart slipper hon ju mig helt

då gäller det ju att börja avskärma i tid

5½ års hårt jävla arbete - och när jag BÖRJAR nudda vid något annat än död och helvete, ja då sticker hon

bekvämt

jag älskar henne och hon är en jättefin person

men vad spelar det för roll när det är MENINGEN att jag ska ha det såhär

och ja, jag är så jävla dum så jag skiljer på sak och person

så jag kommer alltid älska henne för den hon är

men det betyder inte att jag inte hatar det hon gör