Ensamhet. Vad är det?

Jag har mina kaniner, träffar min t 2 ggr/v, läkaren 1 gång per månad, och så ridkolan i ungefär en timme per vecka. Är man ensam då?

Sen smsar jag till mina två närmsta vänner så att jag vet att de lever. Och pratar med mina sk föräldrar ett par timmar per vecka.

Förutom på ridskolan så ser och pratar jag inte med en levande själ som inte har betalt för det.

Jag vet att det är mitt fel. Det är jag som har problem, och det syns och märks. Jag klarade ju inte ens av att gå i gruppbehandling för social fobi, för så svår social fobi har jag. Jag hoppas nu att min läkare ska skriva ut den där hjärtmedicinen som kan dämpa skakningarna. Jag står ju inte på cymbalta längre, så jag har ju inte bottenlågt blodtryck.

Varje dag slåss jag mot mig själv. Slåss för att bryta den här onda cirkeln. Jag vet att bara jag kan ta mig ur det här - ingen annan. Men jag behöver hjälp. Klarar det inte ensam.

Känner i alla fall att jag tar ansvar för mig själv och min sjukdom. Skyller inte på andra, och jag sliter som ett djur för att få till en hållbar lösning och orka vidare.

Så är jag ensam....?

Ja, det är jag. Men allt är relativt.

 

Marie

20 februari 2011 20:45

Om det kan vara till något som helst stöd så tänker jag iallafall på dig,och helt säkert många fler än bara lilla jag. Har man svårt för människor så är djuren det optimala,raka och ärliga,inte en massa krussiduller,dom är vad dom är och behandlar en efter vad man själv är! Fast det är jag ganska så säker på att du redan funnit ut! Du skulle bara hittat ett sätt där du kunde vara mer med dom!
Stor kram på dig Maria,kämpa vidare!

http://lealpre

Maria

20 februari 2011 21:12

Tack snälla!
Det du skriver är precis det jag känner. Djur skiter i om man har glasögon, fula kläder, osv. De är de enda som tar en för den man är. När jag är i stallet så kan jag vara skitnervös för de andra människorna som är där samtidigt, men så fort jag hoppar in i hästens bubbla så ändras hela min sinnesstämning. Då blir det jag och hästen och inget annat. Och som när jag ligger och tittar på tv och har Astrid på slumrandes på min mage; skulle hon bry sig om något annat än vem jag verkligen var så skulle hon aldrig ligga där utan istället skutta iväg.

Jag är bara så trött på att höra om folk som är "så ensamma", men egentligen inte är det. De värdesätter inte de få ord som de byter med sina arbetskamrater, släkt, grannar... utan bara gnäller. Det gör ännu ondare i hjärtat på mig att jag är så ensam som jag är, när folk ljuger och gnäller om hur horribelt de har det.

Stor kram tillbaka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...