Har varit och tänt ljus vid trädet i sjukhusparken. För alla de kantstötta själar psykiatrin ej förmått rädda.

Tänker på D. Han hade kämpat så länge och var på väg någonstans, men insåg nog att det bara var en väg tillbaka till det helvete han kommit från. Han vilar nu. För gott. Ingen mer smärta, ingen mer ångest.

Jag saknar honom. Inte för att vi var nära vänner eller skulle ha haft kontakt utanför avdelningen, men för att vi hade en speciell vänskap. En tyst förtrolighet som var outsagd. Men det behövdes inte sägas heller. Allt behöver inte sägas i ord.

Mina tankar går också till min syster. Anna. Min älskade syster. Men det är nästan för svårt att tänka att hon är borta och har varit borta så länge nu. Jag skapar mig en låtsasvärld där det enda avståndet mellan oss är geografiskt. Men jag vaknar till när jag tänder ljus som idag. Det gör att det blir en reva i låtsasvärlden där verkligheten sipprar fram. Och det gör så ont att jag inte orkar bära smärtan.

Självklart tänker jag också på min vän och hennes familj. Att kämpa med en trasig själ för att bygga ett liv. Sedan fortsätta kämpa i motvind för att bilda familj. Och så rycks ett barn bort. Bort från livet. Skapad av två människor, ett liv vilandes i magen, födsel, och sedan vara tvungen att säga farväl. Jag saknar ord. Det går inte att förstå. Och det gör mig rädd. Livrädd. När inte orden räcker och det är allt man har, hur ska man då kunna mötas på ett sätt som upplevs respektfullt och förstående. Jag kan föreställa mig. Men aldrig förstå. Jag är så rädd att säga eller göra fel att jag bara sitter här, tyst, och längtar efter vår vänskap. Jag vet att det är fel, men jag kan inte känna annat än det jag känner, i alla fall just nu.

Jag tänder också ljus... för mitt liv... sorgen över att jag inte har något liv, att jag inte har någon plats i samhället eller världen... sorgen över att jag en dag kommer avsluta mitt liv för egen hand trots att jag kämpat hårdare och mer ihärdigt än många andra. Jag vill inte dö. Men jag kan inte leva ett liv fyllt av smärta, skuld och skam. Jag måste känna att jag bidrar med något, känna att livet är värt att leva trots allt. Men det verkar inte finnas någon plats för mig i den här världen. Om jag kunde skulle jag ge mitt liv för att någon av de som lämnat denna värld skulle få komma tillbaka. Eftersom jag inte värdesätter det jag har så vore det bättre att ge det till någon annan.

Jag blir helt jävla vansinnig på min sk läkare! Både jag och min terapeut har försökt nå henne sedan förra veckan för att hon behöver ordna nytt recept på medicin. Men inte hör hon av sig inte! Hon har mailat terapeuten kort om något annat i veckan, men inget recept är skrivet.

Hur jävla dum kan man vara ??? Har hon ingen koll på hur länge medicinerna räcker eller ???

Nu ska jag vara utan Stesolid pga hennes miss, och bara att VETA det gör att jag får ännu mer ångest och blir ännu mer orolig. SÅ JÄVLA ONÖDIGT!

VEM får recept så ojämnt att man behöver springa på apoteket minst en gång per vecka för att få sin medicin - istället för att försöka ge en mängd som räcker en ungefärlig tid!!!

Men det är väl en upprepning av det som hände förra året - hon lät mig prova Xanor och jag ville inte ta det någonsin mer efter första tabletten, och det var sagt att jag skulle prova i TRE DAGAR, men efter 14 jävla dagar avbröt hon sitt ansvar som min läkare och där satt jag med världens jävla abstinens!! SÄGER EN LÄKARE ATT HON/HAN SKA STÅ KVAR SOM PAL SÅ MÅSTE DE FÖR I HELVETE TA ANSVAR UNDER DEN TIDEN! Det kan inte bara "stå på pappret" för att det ska se bra ut!

Gick till terapin på fm. Var helt borta. Försökte skriva ut del 3 av artikelserien "Arma själar" på DN innan jag skulle gå, men hann inte innan terapin. Väl där bestämde terapeuten samtalsämne helt för ovanlighetens skull. Hon tog fram brevet jag skrivit till verksamhetschefen och berättade att hon stämt möte med både v-chefen och min PAL. Hon frågade om jag ville vara med, men aldrig i helvete att jag sätter min fot där igen efter att ha fått skit för det X antal gånger efter förra gången. Hon förstod helt och hållet.

Känner på mig att det kommer gå åt helvete. Terapeuten tror inte heller att jag kommer få en annan läkare. Det betyder att jag står utan läkare efter årsskiftet, för jag kan inte behålla den jag har nu. Hon knäcker mig indirekt med sin människosyn. I och med det blir det ingen mer medicin eller sjukskrivning, och ev så kommer min terapeut att lämna mig. Hon talade om det idag. Hon vill inte lämna mig, men hon ser inte hur vi kan fortsätta arbeta tillsammans om jag tar till rakbladen och börja skära mig igen, och gå tillbaka till hur det var under nästan hela första året när vi träffades. Jag förstår henne. Att inte få en PAL som jag kan lita på gör att allt jag byggt upp under åren rasar, och jag tvivlar starkt på att varken min terapeut eller jag orkar att börja helt och hållet från början igen.

Min ork är slut och det sparas hej vilt inom vården, så jag har ingenstans att ta vägen, varken akut eller ett konstruktivt steg i rätt riktning.

Hann inte prata något om flashbacks eller annat. Men jag har en akuttid imorgon, så jag hoppas att få mer stöd som jag kan ta med mig hem över helgen då. Vet inte hur jag ska orka annars. Och det finns ingen akut och tillfällig lösning heller. Över min döda kropp att jag lägger in mig igen, och definitivt inte på den avdelning dit jag blivit utslängd till när den enda som passade mina behov lades ner. Gick förbi huset på väg till terapin idag, och såg upp mot fönstren. Det satt en ung man i matsalen försjunken i tankar och tittade ut genom fönstret. Hjärtat värkte när jag såg det, för jag tänkte på all personal som hjälpt - och hjälper - mig. Och hur mycket de hoppas och tror på mig. Jag vill inte svika dem. En dag vill jag gå dit och hälsa på och tala om för dem att jag mår bättre och håller på att utbilda mig eller vad som helst. Men jag tror inte att den dagen kommer. Inte som det verkar.

Jag gjorde ett misstag och det var delvis därför som min läkare lämnade mig. Och det kommer jag få betala för i resten av mitt liv - med mitt liv. Och pga all personal som missbrukat sin maktposition så har jag inte en ärlig chans att få hjälp att bli frisk. Verksamhetschefen har samma inställning till mig som många av överläkarna har, så ingen vill ens försöka. Eftersom min gamla PAL numera är 65 år och sakta håller på att gå i pension, så finns det bara en till tänkbar PAL-kandidat. Men hon är en ung flerbarnsmamma under 40 år som redan är överläkare och medicinskt ledningsansvarig för hela kliniken. Så hon har inte tid. Och även om hon skulle ha tid och vilja hjälpa mig, så skulle verksamhetschefen säga nej - av ren princip.

Så jag sa som det är till terapeuten. Hjälper de inte mig nu och ordnar en stabil läkare så kommer det sluta med att jag tar livet av mig. Så enkelt är det.

Hela världen rasar samman. Igen.

Jag känner mig helt avstängd på utsidan. På insidan rasar hela världen. Inga tårar kommer på utsidan, men på insidan forsar de fram. Tassade iväg till min förra läkares rum tidigt imorse... lämnade en bukett rosor och ett ljusarrangemang... och en dikt jag skrivit... Hon fyller 65 år idag. Är en av sveriges främsta experter på mitt problemområde, överläkare, steg 1- och steg 2-terapeut. Hon lämnade mig. Det kommer påverka hela mitt liv och dess innehåll. Lokalerna där hon har sitt rum är magiska. Det är gammalt. Slitet. Men robust och tryggt. Hela byggnaden vibrerar av lugn och trygghet. Därför är det så jobbigt att gå dit. Sorgen att ha blivit ratad - inte bara en gång, utan flera gånger. Förtvivlan över att veta att jag aldrig kan komma dit och ta del av all den hjälp som är speciellt anpassad till min problematik. Skär i hjärtat att allt blev som det blev. Men jag klandrar inte min läkare. Därför känner jag inget agg gentemot henne. Jag känner bara värme och förståelse - trots allt. För hom bemötte mig på bästa möjliga sätt, hon lyssnade, hon förstod. Och jag vet att hon tänker på mig ibland. Precis som jag tänker på henne.

Skrev en dikt till henne igår kväll... orden bara kom... trots att jag inte har kunnat skriva alls på år och dar...

På nattens spegelblanka balgolv
skrider eviga stjärnor fram
Dansar gnistrande över himlavalvet
och bort från mitt ögas glans

Men jag sörjer ej skymningen
ty glödande hopp har såtts
Du planterade en stjärna i mitt hjärta
en oändlig källa för ljus

Jag vandrar ej ensam om natten
jag bär ingen rädsla för mörkret
Din stjärna är bevarad i mitt hjärta
och lyser mig alltid en väg fram

Jag vill bara skrika, men det kommer inget ljud. Jag vill bara gråta, men det kommer inga tårar. Jag är trött. Så trött. Ska köra min vetevärmare i micron och lägga mig under täcket. Fryser. Ensam.

Jag vet att allt skulle bli bättre om jag skar mig. Jag vet att allt skulle sluta då. Alla flashbacks, allt. All skit.

Var hos terapeuten på fm. Kretsade kring PAL-skap och andra praktiska saker. Slutade med att terapeuten ville ringa mitt PO för att få henne att tala med verksamhetschefen ang läkarsituationen efter årsskiftet. Men jag förbjöd henne, och eftersom terapeuten lyder under tystnadsplikten och därigenom mig, så skulle hon inte göra det. Däremot ska hon ringa själv, men sa att hon skulle ringa min PAL först. Jag vill inte. Jag vill inte att hon ska ringa någon, för jag får bara skit för det sedan. Hur mycket skit har jag inte fått ta, och hur mycket skit står i min journal för resten av mitt liv pga att idioter sagt och skrivit att jag manipulerar henne. Och en hel psykavdelning. Och det är inte det värsta.

Terapeuten tog mig i alla fall på största allvar och sa att hon ska tala om för de som hon pratar med att jag inte ska behöva ta mer skit. Hon sa att hon kommer försvara mig och sitt handlande så att jag blir skonad från mer skäll och skällsord. Och jag litar på det.

Kom hem och var ledsen, eftersom återigen misslyckats med att prata om det som egentligen är jobbigt. Men det är så svårt när annat ligger ovanpå. Särskilt en så basal sak som medicinfrågan - efter årsskiftet har jag, som det ser ut nu, ingen läkare. Då kan ingen skriva ut medicin, intyg osv. Så frågan är om jag ska spara medicin nu. Lägga upp ett lager så att jag klarar mig i alla fall en tid efter att ha blivit av med min läkare.

Träffade mitt PO och for och köpte halm som de ÄNTLIGEN fått hem. Jag sa som det var till henne; att jag pratat med terapeuten om henne och hur det varit tidigare när jag bett henne om hjälp med något som rör vården. Hon sa inte ett ord. Gissar att hon blev ledsen, men jag tänker inte ljuga eller göra mig till. Hon ska finnas där för att hjälpa mig, så jag kan inte låta henne dra ner mig. Terapeuten frågade om jag har berättat för mitt PO hur jag känner och det har jag ju, men tog alltså upp det idag också. Men hon säger aldrig något då. Precis som alltid.

Fått glasögonen på em med posten. Har fixat till dem, eftersom jag har så litet huvud så att skalmarna pekar ut bakåt. Det var så skönt att det gick att göra med båda paren. Så nu ser jag bättre! Känns skönt.

J hörde av sig nu på kvällen. Jag förstod inte vad hon skrev först, men tydligen hade hennes "pojkvän" varit på besök tillsammans med hans mamma. Jag spelade bara dum och skrev totalt neutrala kommentarer med långa dröjesmål. När jag inte tog upp hennes påstående att hon skulla vara gravid, så skrev hon att hans mamma hade tittat på henne och hennes mage, men inte lika mycket som hennes egen mamma. Min kommentar till det var att de flesta tycker att det är jobbigt att introducera pojk/flickvänner för sina föräldrar. Sen blev hon förmodligen sur för att jag inte nappade på hennes fiske, så sen loggade hon bara ut och försvann. Lika bra det...

Imorgon ska jag köpa blommor till min första PAL. Hon fyller 65 år på onsdag. Trots att hon lämnade mig som hon gjorde, så förstår jag henne och känner med henne. Och jag vet att jag har en plats i hennes hjärta också. Därför gratulerar jag henne alltid på födelsedagen. Tassar in i den robusta byggnaden som andas trygghet där hon har sitt rum, och ställer blommor och/eller presenter utanför hennes dörr... innan hon kommer till jobbet. Orkar inte träffa henne för då förblöder jag från mitt brustna hjärta. Hade jag inte haft kontakt med en av hennes patienter via internet så hade jag haft henne kvar idag. Då hade jag haft en PAL, en sjukgymnast och gruppterapi som passade mig. Jag är helt säker på att jag hade återgått till att studera till våren om hon bara inte hade lämnat mig. Men hon gjorde det, och det får jag leva med i resten av mitt liv. Min sk vän som fick bägaren att rinna över, kommer jag aldrig att förlåta. Jag kan förlåta mycket om jag blir bedd om ursäkt. Men det hon utsatte mig för var en dödsdom. Jag ångrar bittert, och kommer så få göra i resten av mitt liv, att jag inte agerade som 1/3 admin och moderator och polisanmälde henne pga det hon gjorde på stödforumet. Men det är svårt att kliva ur sig själv och agera utifrån. Och forumet var redan i gungning och ingen ville ta ställning, eftersom hon var välkänd både på vårt forum och från andra forum. Hur väljer man mellan två personer som man kallar vänner.

Tyvärr kostade mig dilemmat kanske livet. Det har i alla fall förstört hela mitt potentiella liv. Jag har kämpat vidare med enbart minnet av min PAL som stöd, men det går inte i längden. Det går inte längre.

Gick ner till köpcentrumet vid halv tio så att jag var där tills de öppnade kl 10. Snurrade runt och var helt borta som vanligt. Var så jävla nervös för att träffa I's pojkvän. Första gången sedan jag berättade min tunga hemlighet. Inte blev det bättre av att hon skickade sms och talade om att hans bror skulle följa med. Gick och väntade 3 timmar innan de kom och höll på att bryta ihop. När de sedan kom var stämningen minst sagt spänd. De sa knappt ett ord till mig. De var inte otrevliga eller så, men jag märkte att det var annorlunda. Han såg på mig på ett ovant sätt. Såg ut som att han försökte visa förståelse occh empati. Men jag är ju samma person.

Köpte skor: http://www.dinsko.se/Dam/Modeller/Boots-och-kangor?art=250961&page=1&sort=i_but_dat DESC

Borde ha köpt den sjal jag hittade och tyckte om på MQ. Ska se om den finns kvar en annan dag.

Kom inte hem förrän efter kl 15. Alla andra åt pizza, godis och annat, kändes det som. Här satt jag en lördag eftermiddag och kväll - med riskakor och youghurt.

Ligger i sängen och ser på film - "Inte utan min dotter".

Mår så dåligt att jag bara vill dö. Och så är den här natten och helgen en timme extra långa.

är mer och mer övertygad om att J ljuger - om allt

och jag orkar inte ta det

hon måste vara förståndshandikappad på något sätt

vet ju redan att hon har psykiskt funktionshinder, men visste inte att det var såhär illa

hon säger inte ens hej när hon loggar in på msn, eller hejdå när hon loggar ut

och så blir hon sur när jag inte svarar direkt och loggar ut

har pratat med terapeuten om det här och hon tycker att jag ska avskärma mig, försöka stänga av

för annars är jag där igen och ska rädda hela världen

satt och grät och sa idag att tänk om det föds ett barn till som får lida

tänk om ingen gör något åt det

men terapeuten menade att det ansvaret vilar inte på mina axlar

jag vet det, men tänk om alla tänkte så - då skulle ingen få någon hjälp

men en klen tröst är att hon varit inlagd med LPT i åratal, så kommer det här fram till hennes kontakt/kontakter i öppenvården så lär det inte dröja innan hon blir inlagd igen

hon beter sig inte på ett normalt sätt och verkar verkligen sakna kontakt med verkligheten

såhär har det sett ut ikväll:

j säger:

sen bara *poff* så loggar hon ut

det överensstämmer med hennes vanliga beteende

får hon inte medhåll och/eller blir dränkt i sympati och empati så är man bara skit värd

jag VILL tro gott om människor!!

jag vill inte ens tänka tanken att någon ljuger mig rakt upp i ansiktet

men HON gör det

och det gör mig förbannad

och det uppstår problem när jag mår såhär dåligt själv och dessutom börjat jobba med min självbild och självkänsla

då vill jag slakta henne verbalt och få henne att försäga sig

och jag skulle vilja vråla och skälla ut henne för att hon ljuger om något så fruktansvärt som sexuella övergrepp

hon förringar MIN bakgrund

hon nervärderar och häcklar MITT lidande - OCH andra som också varit utsatta på riktigt

nu loggade hon ut igen

jävla omogna sympatisugande idiot

jag blev varnad, gång på gång, av flera ur personalen på avd jag var inlagd på

"hon har en förmåga att suga ut all ork ur alla som kommer i hennes väg, så var försiktig med hur nära du kommer henne"

"jag förstår att du verkligen behöver en vän för att du är så ensam, men hon är ingen bra vän för dig"

"ta hand om dig själv, du är här för din skull och hon har personal som tar hand om henne"

...and the list goes on, and on, and on.........

ja, jag hoppas att det här ska få henne att hålla käft om sin påhittade övergreppsbakgrund och fejkade graviditet

killen hon skriver om kanske inte ens existerar!!

jag måste försöka koncentrera mig på mig själv om jag ska ha EN CHANS att bli frisk

jag har inget emot henne, men hennes sjukdom blir extremt jävla jobbig för mig att hantera

får en massa flashbacks och dissocierar när hon drar igång med sina lögner och påhitt

måste jag knuffa henne bort från mig för att överleva så måste jag göra det

och kommer hon med sina vaniga hotelser om att ta livet av sig om jag inte gör eller säger än det ena eller det andra så måste jag försöka SKITA I DET

hon ÄR vuxen och någon läkare HAR skrivit ut henne, och det varken mitt fel eller mitt ansvar

har tagit en stesolid till

nu är det idol

HEJA TOVE!!!!!!