Var hos terapeuten imorse. Återigen hade samma idiot slängt sin cykel på min i cykelförrådet, eftersom cykeln saknar stöd. Så nu har jag 1½ växel kvar. Hade förberett mig så jag tejpade fast en lapp på sadeln om att sluta förstöra andras saker som de är rädda om. Senare idag hade personen i fråga varit så enormt mogen att hon/han knövlat ihop lappen och slängt den i min cykelkorg. Får väl se om personen i fråga vill ha någon slags "krigsföring" nu. Kommer fotografera och skriva av ramnumret på cykeln och sedan göra en polisanmälan om skadegörelse om det händer igen. Jag har säkert lagat växlarna minst 25ggr sedan mitten av augusti, och jag kan inte hållas med det varenda jävla dag. Dessutom är ena vajern skadad, så ena växeldrevet går inte att använda. Tack kära granne...

I alla fall... jag var hos terapeuten och jag kom in på samma saker igen - hur rädd jag är att någon överläkar-stofil ska irritera sig på något och komma på mitt namn, och så blir jag hämtad med polis, inlåst med LPT och får skärpt extravak. Jag gjorde inget fel då och gör inget fel nu. Men eftersom jag HAR blivit inlåst så en gång förut så vet jag att det kan hända igen - när som helst, var som helst. Då blev en gammal kärring till överläkare förbannad på mig när jag hälsade på en bekant som var inlagd, och så ställde jag "jobbiga frågor" och var kritisk emot hur hon behandlade sina patienter, och det räckte för att bli inlåst med LPT och skärpt extravak i... 5 dagar...?

Och det finns ingenting som varken vård eller kommun eller någon kan göra för mig, för allt som passade mig och som jag siktat på är borta. Så jag vet att om något verkar vara bra så blir det bara katastrof i slutänden.

Terapeuten frågade hur jag orkar. Hur jag orkar igenom dagarna med all denna besvikelse. Jag svarade att det är det jag inte gör. Varje dag är jag orolig över att jag har MS och att den ska bryta ut. Jag vet att cp-psykiatrikern som skrev det inte kan eller borde säga att jag har MS (eller allt annat han radade upp), men ingen har sagt att han gjort fel och han går fri överallt. Trots att jag har vittnen som till och med varskott verksamhetschefen. Så vad ska jag då göra, frågade terapeuten. Vad finns det som JAG kan göra för att ändra på något av det här. Jag svarade att de får väl kolla en gång för alla om jag har MS eller ej. SEN kanske jag kan släppa det. För varje gång jag snubblar på något, gör något klumpigt, inte talar helt korrekt och tydligt, tappar ord, inser att närminnet inte fungerar, mina händer domnar, osvosv... så tror jag att jag har MS. Och har jag det så måste jag ställa om det mesta i mitt liv. Mamma är fortfarande helt förstörd över att jag fick ett helvete pga hennes MS-diagnos. Pappa likadant. De kommer ha ihjäl varandra till slut - pga mig. Pga gubbjäveln. Jag ångrar BITTERT att jag överhuvudtaget NÄMNT att min mamma fått diagnosen MS, för då hade det aldrig hänt.

Det är det här som terapeuten kallar "slask" - en bitter bearbetning av de trauman vården orsakat, vilket blir som en endaste monolog där jag varvar upp mer och mer och hon bara sitter och får ta emot.

Vi pratade i alla fall om det och hon förstår. Och jag förstår henne. Jag sa också att jag är expert på att fokusera på andra "mindre jobbiga saker" än vad jag egentligen borde ägna tiden åt, för att det är så svårt att prata om smutsen och allt det äckliga. Hon förstod det också och vi skildes åt med en stor, lång kram.

Kom hem nästan samtidigt som posten kom, och paketet från föräldrarna hade äntligen kommit. Tågbiljetter till julen för 1600kr låg där i så det har varit väldigt nervöst att se hur paketet blivit felhanterat på postens hemsida. Men nu är det i alla fall här - tack och lov. Och så hade jag fått mina provbågar från www.favoptic.se. Jag var så jävla nervös, rädd och ångestfylld inför optikerbesöket idag och försökte motivera mig lite extra med att beställa hem 6st provbågar som också låg och väntade på posten. Fastnade för 2st direkt.

Sen kom mitt PO - tidigare än beräknat. Vi pratade en stund och jag grät nästan. For ner på stan och var 10 min tidiga. Hon skulle springa in i affärer och kolla, och jag som var helt nerdrogad (20mg stesolid + 100mg atarax) fick bara ännu mer ångest av det. Klockan gick och blev halv tre. Men mitt PO förstår inte riktigt det där med att "komma i tid". Blir så arg på henne. "Jag hjälper dig, vi klarar det tillsammans". Jävla bullshit. Det är JAG som hänger i hennes kjolar likt en hund vars koppel satts fast i dragkroken på en bil som åker på motorvägen. Hon gör det jag egentligen klarar själv, och när jag behöver hennes stöttning och hjälp så sitter hon bara tyst. Träffade i alla fall en väldigt fin optiker - lugn, förstående, varm... Men eftersom allt är som det är så bröt jag ihop... började gråta redan innan något hände... fan vad pinsam jag är... Jag skulle bara... "bara"... titta in i en apparat som läste av synfelen på ett ungefär. Jag frågade om det verkligen inte var någon luft som skulle blåsas i ögonen (de gör det för att kolla trycket i ögonen annars), och hon sa nej. Ändå började jag gråta. Hyperventilera. Trodde jag skulle svimma. Till slut bet jag ihop och låtsades att mitt PO inte var där och satt och glodde på mig. Sen var det rumsbyte igen. Optikern var så omtänksam att hon frågade om jag hellre ville ha "provglasögon" på mig som hon skulle stoppa i olika glas i, eftersom en del känner sig instängda bakom den datorstyrda apparaten. Jag sa att jag blivit tvingad att gå runt i stora lokalen hos optikern jag var hos för 11 år sedan med sådana glasögon och allas blickar, så nej tack. Hon kunde inte låta bli att le. Jag låtsades att mitt PO inte var där. Jag behövde inte rabbla bokstäver, utan hon frågade bara om jag såg raderna och om det blev bättre eller sämre. Så jag slapp prestationsångesten - känslan av att det är ett prov i högläsning. Jag kan tycka att hon kanske var lite väl lugn, klar och övertydlig - jag är inte efterbliven - men är tacksam att hon tog sig tid och var så förstående. Så jag kom i alla fall därifrån med ett synrecept och har redan nu beställt glasögon på nätet. Innan jag (eller ja, jag och mitt PO) gick så fixerade jag hennes blick en stund och gav henne mitt varmaste och tacksammaste leende och sa "tusen tack". Jag såg att hon uppskattade det och att hon kände att jag verkligen menade det. Det värmde i mig - jag som får en kick av att göra andra människor glada. Och ja, jag vet att det "bara" var en optiker och att jag aldrig träffat henne tidigare, men jag rår inte får att jag är som jag är.

Imorgon ska jag posta provbågarna så att de får tillbaka dem, och så ska jag skicka ett brev till socialstyrelsen där jag begär att de falska anklagelserna tas bort ur min journal, eftersom jag nu fått svart på vitt på papper att det som står där är FEL. Ingen ska behöva bli falskt anklagad för något brottsligt i sin journal som man aldrig får radera.

Får väl se om läkaren har tänkt att höra av sig om Voxra. Terapeuten ringde till henne och hon skulle tillfråga en kollega - HALLELUJA, det har hon ALDRIG gjort tidigare om någonting!!! Men vår nästa tid är 17 dec... så innan dess lär inget bli av.

Måste hitta min anteckningsbok. Måste gå ner i vikt och då behöver jag den. Någon gång i mitt liv ska jag förminska brösten och fettsuga mig.

Ja... det var väl en salig blandning....

Är helt slut... vill bara skrika rakt ut.... eller nåt........