Dagen har varit ungefär som den började - minst sagt svajig. J hörde av sig på msn, och när jag inte svarade direkt för att jag ordnade middag så skickade hon sms. Hon vill bara ha hjälp med matten och ingenting annat. Det enda hon säger om något annat är "vad tycker du om att jag är gravid då". Vad fan ska jag svara på det - samtidigt som jag sitter och försöker hjälpa henne greppa matten. Har frågat henne om hon läser in kursen själv eller om hon har lärarledd undervisning, men hon svarar inte på något. Till slut blev hon missnöjd med väntetiden medan jag åt middag och försökte lugna ner mig efter flashbacks, så hon stängde bara ner. Sen svarade jag på hennes frågor i alla fall, och så ställde jag de farliga frågorna om graviditeten - "hur mår du egentligen efter att din pappa förgripit sig på dig under så lång tid och nu har du träffat en kille som du ev ska ha barn med", "varför har du inte gjort ett gravtest än", "borde du inte tala med en läkare så fort som möjligt om du är gravid, eftersom du står på en massa mediciner som kan påverka ett foster", "är du redo att bli mamma", "kan du försörja er, hur ska ni bo, vad ska du göra med skolan"...........

Och så får jag ett mail senare. Ett mail som man tyckte var skitkul och viktigt när man var 17 år - ett "skicka vidare-brev" som man ska sända vidare till x antal personer för annars händer något dåligt.

Alltså, när ska hon växa upp..? När ska hon börja ta ansvar för sig själv och sina handlingar....? Och när ska hon SLUTA LJUGA ?

Chattat med I på icq:n. Hon hade lovat att vi skulle träffas i helgen och hitta på något, men hennes pojkväns föräldrar ska komma och äta middag hos I. Sen kunde hon tänka sig att gå ändå, men då med pojkvännen också. jag har inte träffat honom sedan dess att jag skrev brev till I och berättade hur mitt liv ser och har sett ut.

Så jag funderar på om jag ska säga att jag är sjuk istället. Men jag vill ju dit. FAN! Hade varit bättre att jag hade gjort allt själv. Men naturligtvis var jag tvungen att fråga och tala om.

Jag orkar bara inte. Har flashbacks hela tiden. I hagen utanför vår tomt. Springer och leker. Det är vår. Gräset är inte helt grönt. Han drar mig med sig längre bort. Längre bort än vad vi kommit överens om. Han trycker ner mig på gräset. Bland al- och enbuskar. Han fumlar med sina byxor och jag hasar mig bakåt för att komma bort. Men han är så lång och stor så han hugger bara tag i mig. Smärtan är outhärdlig. Jag kommer inte kunna gå efteråt. Spräcker sönder mig där nere. Bränner som eld inuti. Jag säger inget. Gör inget. Gråter inte. När han är klar springer han iväg, för man får ju inte gömma sig på samma ställe, så sitter jag kvar och plockar bort löv och enbarr som sitter som nålar i huden. Det gör inte ont av barren, för den andra smärtan är så mycket större än vad som går att uttrycka i ord. Jag vill inte gå hem. Jag vill inte.

Varför kommer ingen. Varför kommer ingen och räddar mig. Jag har sett på tv att sjukhus verkar vara bra, för där tar de hand om människor. Men ingen kommer till mig. Ingen hjälper, ingen kommer och sätter stopp för det. Ingen hör, ingen ser. Men samtidigt är jag glad att det inte syns, för skulle någon få veta så skulle jag dö av skam. Om inte min pappa hade slagit ihjäl mig först.

Fick en till akuttid hos terapeuten igår. Känner att verksamhetschefen verkligen hatar mig. Men det får ju inte vara för uppenbart, för då kan hon åka dit för det. Skit samma. Mailade till henne och tackade för hennes enorma generositet - men eftersom det var ett mail som inte går att tolka på ett sjukt sätt så kommer inte det att hamna i min pappersjournal. Utan bara sådana mail som kan feltolkas finns där. Rätt? Knappast. Lagligt? Tydligen.

Satt med sista delen av journalen hela em och kvällen igår, och nu är det äntligen klart. Blev inte mycket att skriva in avvikande åsikt på, men cp-läkaren som skrivit och sagt att jag manipulerat en hel avdelning har en del att fylla i... Han kommer aldrig att göra det, men då hoppas jag att verksamhetschefen går in och ger honom en örfil. Efter att avdpersonalen blev så upprörda på hur han betedde sig mot mig - och dem - så har han inte skrivit ett ord i min journal. Så han är inte så jävla "stor" som han vill verka, utan är snarare uppblåst... Och han klarar uppenbarligen inte av att bli ställd mot väggen och ta ansvar för sina handllingar.

J fick igång sin msn igår, och ville ha hjälp med matte B... kul över msn.... verkligen... Försökte hjälpa henne med ekvationer, men eftersom hon har svårt med de grundläggande räknesätten i allmänhet, så är det inte lätt. hon radade upp uppgift på uppgift som jag löste och försökte förklara, men jag tror inte att hon förstod. Hon skrev  att hon hade panik över kursprovet v. 47, men ansåg sig ha tid att gå och fika och göra annat hela tiden. Men stress är väl relativt också, och tolkningen av frasen "plugga hela tiden" är personlig. Dessutom har jag inget minne av hur snabbt man går fram på matte B. Vet ju att jag läste den ganska fort och det var en av de kortare kurserna. Och så hade man ju alla andra ämnen samtidigt då, alltså på gymnasiet.

Fick Rinexin igår, men till min stora besvikelse och förvåning så hjälpte inte det mot nästäppan. Tyckte att tabletterna såg mindre ut än de jag fick förra gången, och det var de också. Min jävla läkare har skrivit ut dos för barn under 12 år. Hon kan inte skriva ut eller ordinera normal dos förkylningsmedicin eller värktabletter, men hon kan vräka ut högre doser än normalt av tex Xanor och Cymbalta. Bara det visar ju tyvärr på hur lite hon kan om mig som är under 80 år och inte lider av demens...

Mår skitdåligt och känner mig så ensam. Allt känns så svart.

Det positiva jag har att hålla mig i är min terapeut, och att journalläsningen gav mig ett hum om var min läkare står och vad hon tycker och tror.

För övrigt är jag bara äcklig och fel, vill inte leva.