Knappt sovit inatt. Tankarna har snurrat, minnesbilder har trasat sönder mig. Tänk en del på J. Är glad att jag konfronterade henne igår, även om hon inte svarat. Jag fick i alla fall lasta av lite av tyngden som hon lagt på mig. Och jag skiter i om hon blev sur. Då kanske jag slipper sitta och förklara hela matte B för henne via msn... Hon måste ju ha någon lärare eller någon kompis att fråga, hon som är så "poppis". Hon har ju kille nu dessutom - om det är sant. Jag kan i alla fall inte sitta här och lära ut hela matte B-kursen, och dessutom UTAN lärobok. Jag läste matte B för 11 år sedan så hur fan ska jag kunna komma ihåg vad som ingår i den kursen!

Blev ledsen igår när mamma ringde. Hon pratade om min bror som är så stolt över. Satt och sa att han vill ha barn nu med hans sambo, och det är "dags för det". I nästa andetag säger hon att "i och för sig, de är ju unga, 25 år.. en del får ju inte barn förrän de är 30". Jag svarade inget, gjorde inget ljud, ingenting. Tårarna bara forsade och jag var knäpptyst. Till slut fattade hon väl att jag i alla fall reagerade på det hon sa och då säger hon "ja, du har ju tid på dig, det blir bra ska du se". Höll på att KRÄKAS när hon sa det.

Varit hos terapeuten idag också. Fick höra att det är en artikelserie på DN om psykiatrin som tar upp samma problem som jag har - att man bara vill sätta en diagnos och ser inte till individen. Reportageserien heter "Arma själar". Känner att det här blir större och större. En dag kommer inte psykiatrins stofiler som skadat mig att kunna komma undan längre. En dag kan de inte gömma sig bakom sina titlar som verksamhetschef, överläkare, läkare.

Pratade också om mina flashbacks. Det är så jävla jobbigt, men jag vet att jag måste genom det här. Har redan försökt att gå runt, gå förbi, men det går inte. Jag känner mig bara så äcklig, och är orolig för terapeuten. Jag vet, med förnuftet, att hon klarar att höra det, men känslan är att jag är rädd att hon ska få nog och inte orka. Flashbacksen har sedan fortsatt under dagen, trots att jag for ner på stan och till Rusta. Hade inte ätit något och var nära att svimma, så jag köpte en chokladbit. Jag vet, dumt, men hellre det än att ramla ihop bland folk.

Har lämnat den tredje och sista delen av "Patienten är av avvikande åsikt", så nu återstår att se om det förs in vid varje nämnd journalanteckning. Annars är det ett lagbrott av dem. Lämnade också hela journalen till terapeuten så att hon kunde lämna in den för förstöring. Tänker inte slänga 1000 sidor journal i varken återvinning eller sopor.

Mår så jävla dåligt. Har ätit en djupfryst pizza och tryckt i mig laxertabletter. Hade gått ner 1kg imorse när jag vägde mig, så nu känns det som att jag förstört det. Ångesten och flashbacksen gör att jag måste förstöra för mig. För då får jag något annat att tänka på, göra och straffar mig.

Har terapitid imorgon kl 10 igen. För att ha en chans att orka med helgen. Men jag kommer som vanligt att gråta ihjäl mig när jag ska gå hem. Vill inte och orkar inte vara ensam en hel helg till, men jag har inget val.

Har ångest så jag nästintill kräks.