Försökte ligga i sängen så länge som möjligt idag för att dagen skulle bli så kort som möjligt. Och så hoppades jag på att terapeuten skulle svara på mitt mail hemifrån... men det gjorde inte. Var tvungen att gå upp till slut för jag höll på att bli tokig. Fixade lite med akvariet, men orkade inte. Så jag tog till strategin att fara ner på stan. Men herregud vad folk det var....... Trodde jag skulle dö av panik. Var något "skönhets-jippo" också, så i stort sett alla var uppklädda och var fullsminkade och hade håruppsättningar. Skitkul......

Inhandlade i alla fall lite saker till mitt PO's födelsedag och en liten porslinsask att TA MED vid behovs-medicin.... så att jag slipper springa in i provhytter och göra allt jag kan för att inte skada mig eller skrika.......

Har haft flashbacks som vanligt, men försöker hålla mig sysselsatt för att skingra tankarna. Kan man någonsin bli frisk från PTSD... kan man leva ett normalt liv med PTSD.......... och social fobi...... Jag är ju livrädd för alla män... och allt vad närhet innebär...... förutom några av de jag träffat på avd när jag varit inlagd..... De är mina "tjej-killar", vilket betyder att jag inte ser dem som "hot"..... men det finns ju aldrig någon attraktion eller kärlek man-kvinna emellan...... Ingen kille har ens någonsin varit intresserad av mig. Men jag klandrar dem inte.

Har ätit för mycket idag igen. Min gräns hade jag satt till max 300 kCal per dag, men jag har stoppat i mig drygt 300 idag. Suttit framför datorn halva dagen och "forskat" på medicinalternativ. Läkaren har ju sagt att jag bara behöver peka på vad jag vill ha så får jag det. Men jag är säker på att inget kan hjälpa mig lika mycket som Cymbalta gjorde. Så klarar jag bara av att fortsätta att inte äta när jag börjar med Cymbaltan igen så kan det fungera. Tycker det är förjävligt att läkaren inte ens kan sköta sitt jobb ang mediciner. Så jävla svårt är det inte att slå upp en medicin i fass och tillfråga sina kollegor.

A "busade" och sprang iväg ut i hallen... och nu har hon nästan kapat nätverkskabeln. Bara för att jag inte lekte med henne. En kanin som KRÄVER att man underhåller henne. I och för sig så tog det väl ett år att få henne att kissa i hörntoaletten i buren för hon KRÄVDE att få gå på lådan... Ny nätverkskabel på 10m - skitkul.

FAAAN! Varför kan inte terapeuten höra av sig! Kommer inte gå dit på måndag om hon inte hör av sig innan dess. Jag har blivit så jävla illa behandlad av vården och till och med dumpad på 2 sekunder, så varför skulle hon INTE kunna vända mig ryggen hon också. Men jag tänker fan inte bli lämnad en gång till, utan då lämnar JAG.

Hon har alltid funnits vid min sida, i över 4 års tid, ända sedan första kontakten med vården. Hon är min respirator, mitt ALLT. Den första människa jag litat på i hela mitt snart 30-åriga liv. Den andra var läkaren... som dumpade mig rakt av.

Mår så jävla dåligt. Vet att terapeuten skulle ha föreslagit inläggning om inte avdelningen lagts ner. Men allt är ju borta. Har jobbat helt i onödan för att kunna ta emot den hjälp som finns. Men när jag väl är redo så lägger de ner ALLT. Jag HATAR den här jävla regeringen! Och jag blir så förbannad på folk, som min fd kursare, som röstade borgerligt utan att kunna förklara VARFÖR, och så tycker hon att det är helt ok att JAG GÅR UNDER, för hon har inte ens något att säga.

Men jag vet. Det spelar ingen roll vad jag gör, säger, tycker, tänker, känner... Jag har gjort gigantiska framsteg i våras, men eftersom allt har stannat av helt och hållet nu så tappar jag allt det. Jag kommer inte skära mig igen - det räknas inte om jag "opererar mig själv" när kvinnokliniken antingen säger nej eller tar för lång tid på sig att hjälpa mig med skadorna från övergreppen. Jag varken kan eller orkar gå runt och se ut och känna mig som en sönderknullad trasdocka som ingen vill ha eller bry sig om. Jag är bara en nagel i min läkares öga. Ett sååååå jobbigt psykfall som ingen vill ta sig an - trots att jag förändrats eftersom jag jobbat så jävla hårt med mig själv. Men ändå dömer de mig efter hur jag VAR under de mest EXTREMA förhållanden en människa kan utsättas för. Hur många LPT-patienter som är så rädda och har så enorm läkarskräck att de sitter i fosterställning och har panikångest i hörnet på sitt rum på psyk-iva - och överläkaren, "Ondskan",  kommer fram och lutar sig över mig och vrålar "jävla tjurskalle". Och hon kommer undan med det - trots att en störd uska bevittnade det hela. Eller som andra och sista gången jag blev inlagd med LPT - "Ondskan" klarade inte av mina frågor och kritik kring hur hon arbetade så hon fick en efterbliven pelle-plutt läkare att sätta LPT på mig - för att min mamma har MS...! Det fanns minst tre vittnen till hur han slaktade mig verbalt och bar sig så jävla illa åt att han borde mist sin licens. Men trots att jag anmälde honom till HSAN och min terapeut anmälde honom, så GÅR HAN FRI.

Jag kommer ALDRIG att kunna lita på en man i hela mitt liv.

Min enda chans är om jag kommer ur det här och på något magiskt sätt kan utbilda mig och jobba som ssk. För då kanske det finns NÅGON kollega eller kollegas kollega som kan vara förstående och varm och tycka om en sådan som jag, trots allt. För ända sedan jag var barn har jag längtat till vården. Det har varit en trygg plats för mig, en trygg tanke och dröm att hålla fast vid. Men hur får man bort psykfalls-stämpeln??? En gång psykfall, alltid psykfall. Och jag kan inte ens studera - till någonting. Jag har treårigt gymnasium - naturvetenskapligt - men jag får inte läsa till uska så att jag kan spara ihop pengar till ssk-utbildningen. Jag får inget mer studiebidrag, inget mer studielån, inget bostadsbidrag - ingenting. Så jag har ingen framtid. Inte någon annan än som sjukpensionär. Men då tar jag livet av mig, för jag måste få göra något som jag vill och mår bra av.

Jag är ju inte välkommen i samhället - varken som sjuk eller frisk. Så varför ska jag leva, i total ensamhet, och bara kosta en massa pengar???

Och min förövare.... han HÅVAR in pengar. Visst, han mår säkert inte bra eftersom han har fråntagits barn efter barn som hamnat i fosterhem för att mammorna blivit så psykiskt och fysiskt skadade att de inte kan ta hand om varken barn eller sig själva.

Jag hatar honom. Men jag hatar mig själv mer för att jag inte ens sa det enda ordet N E J.

Han tryckte bara ner mig, höll ner mig, och använde mig precis som han ville.

Förlåt... nu komer alla flashbacks igen.... dissocierar.........

måste kolla mailen

hoppas att terapeuten har skrivit nu

tack ALLA för att ni läser min blogg

tack för att ni orkar läsa

tack för att ni orkar och vill kommentera

det betyder världen för mig

~ TACK ~