Gick till terapin på fm. Var helt borta. Försökte skriva ut del 3 av artikelserien "Arma själar" på DN innan jag skulle gå, men hann inte innan terapin. Väl där bestämde terapeuten samtalsämne helt för ovanlighetens skull. Hon tog fram brevet jag skrivit till verksamhetschefen och berättade att hon stämt möte med både v-chefen och min PAL. Hon frågade om jag ville vara med, men aldrig i helvete att jag sätter min fot där igen efter att ha fått skit för det X antal gånger efter förra gången. Hon förstod helt och hållet.

Känner på mig att det kommer gå åt helvete. Terapeuten tror inte heller att jag kommer få en annan läkare. Det betyder att jag står utan läkare efter årsskiftet, för jag kan inte behålla den jag har nu. Hon knäcker mig indirekt med sin människosyn. I och med det blir det ingen mer medicin eller sjukskrivning, och ev så kommer min terapeut att lämna mig. Hon talade om det idag. Hon vill inte lämna mig, men hon ser inte hur vi kan fortsätta arbeta tillsammans om jag tar till rakbladen och börja skära mig igen, och gå tillbaka till hur det var under nästan hela första året när vi träffades. Jag förstår henne. Att inte få en PAL som jag kan lita på gör att allt jag byggt upp under åren rasar, och jag tvivlar starkt på att varken min terapeut eller jag orkar att börja helt och hållet från början igen.

Min ork är slut och det sparas hej vilt inom vården, så jag har ingenstans att ta vägen, varken akut eller ett konstruktivt steg i rätt riktning.

Hann inte prata något om flashbacks eller annat. Men jag har en akuttid imorgon, så jag hoppas att få mer stöd som jag kan ta med mig hem över helgen då. Vet inte hur jag ska orka annars. Och det finns ingen akut och tillfällig lösning heller. Över min döda kropp att jag lägger in mig igen, och definitivt inte på den avdelning dit jag blivit utslängd till när den enda som passade mina behov lades ner. Gick förbi huset på väg till terapin idag, och såg upp mot fönstren. Det satt en ung man i matsalen försjunken i tankar och tittade ut genom fönstret. Hjärtat värkte när jag såg det, för jag tänkte på all personal som hjälpt - och hjälper - mig. Och hur mycket de hoppas och tror på mig. Jag vill inte svika dem. En dag vill jag gå dit och hälsa på och tala om för dem att jag mår bättre och håller på att utbilda mig eller vad som helst. Men jag tror inte att den dagen kommer. Inte som det verkar.

Jag gjorde ett misstag och det var delvis därför som min läkare lämnade mig. Och det kommer jag få betala för i resten av mitt liv - med mitt liv. Och pga all personal som missbrukat sin maktposition så har jag inte en ärlig chans att få hjälp att bli frisk. Verksamhetschefen har samma inställning till mig som många av överläkarna har, så ingen vill ens försöka. Eftersom min gamla PAL numera är 65 år och sakta håller på att gå i pension, så finns det bara en till tänkbar PAL-kandidat. Men hon är en ung flerbarnsmamma under 40 år som redan är överläkare och medicinskt ledningsansvarig för hela kliniken. Så hon har inte tid. Och även om hon skulle ha tid och vilja hjälpa mig, så skulle verksamhetschefen säga nej - av ren princip.

Så jag sa som det är till terapeuten. Hjälper de inte mig nu och ordnar en stabil läkare så kommer det sluta med att jag tar livet av mig. Så enkelt är det.

Hela världen rasar samman. Igen.