Jag är så jävla less på det. Jag har aldrig haft och kommer aldrig få några föräldrar. JAG kommer alltid få vara FÖRÄLDER åt dem. ALLTID. Mamma ringde på em och talade om att hon fått provresultaten, och de var negativa. Imorgon ska hon på rutinkoll. Och så började hon tjafsa igen. Om FK. Igen. Satt och läste högt från ett papper. Om och om igen, trots att jag sa att jag redan vet det som stod där. Och hon gav inte upp, och ju mer jag protesterade desto värre blev det. "Jag borde aldrig ha tagit upp det här, det var dumt". Hon trodde att hon gjorde mig upprörd med det hon sa, trots att jag upprepade minst 10ggr att jag bara ville att hon skulle LYSSNA PÅ VAD JAG SA - att jag redan vet allt som står där. Till slut skrek jag åt henne. Och ja, jag vet, man skriker inte åt sin MS-sjuka mamma i telefonen, men jag klarar inte en endaste jävla människa till SOM INTE KAN LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER! När jag för en gångs skull kan säga NEJ och det inte betyder ett skit, så är det som att en del av mig dör. Jag återupplever känslan av att bli utsatt för något jag inte vill, trots att jag lyckas säga ifrån. Det blir som ett nytt övergrepp - på min person.

Tror jag har ätit för mycket idag. Magen känns gigantisk, trots att jag hållit mig under 300kCal. Jag MÅSTE hålla det här nu. Jag MÅSTE. Samma dag som jag nått tillbaka till min normalvikt kommer jag sätta in Cymbalta igen, och då tänker jag äta massor av god mat och godis. En dag. Tänk, en god frukost med bröd, smör och pålägg. Lunch är inte bestämt än, men det blir nog något med KÖTT. Till middag kycklingrulle, och sedan efterrätt i form av glass, choklad och frukt.

Den dagen måste komma. MÅSTE.

Om en vecka kommer min läkare tillbaka från sin senaste semester och då ska jag träffa henne tillsammans med min terapeut. Kommer att ha gått ner 10kg sedan hon sist såg mig. Men jag vet, hon bryr sig inte, så hon kommer inte kommentera det överhuvudtaget.

Mår så jävla dåligt, och ingen som kan vill hjälpa mig. Sa till terapeuten idag att om jag inte får hjälp med ärren så är det första jag tänker göra är att köpa rakblad igen. Får jag sedan nej från kvinnokliniken så stoppar jag in rakblad där nere. Får jag inte relevant hjälp som jag klarar av efter det, så tar jag livet av mig. Så enkelt är det. Jag tänker inte leva såhär. Jag orkar inte och vill inte. Jag vägrar. Kan jag aldrig utbilda mig, jobba och skaffa familj så tänker jag ta mitt liv. För det här är inget liv - det här är tortyr.

Terapi. Bara tröstlös sorg. Tårar som ömsom forsar, ömsom rinner. Terapeuten fick knappt en syl i vädret, men hon förstod att jag behövde prata bort lite av all den tyngd jag bär. Känner mig helt värdelös. Får ingen hjälp förutom av min terapeut. Ingen annan bryr sig. Det enda de bryr sig om är socialstyrelsens kritik efter att jag tagit livet av mig. Det är enda anledningen till att de inte vill att mitt personnummer ska dödförklaras. Hur jag mår eller vad jag gör rör dem inte i ryggen. Och jag orkar inte strida mer. Jag hatar mig själv, så varför ska jag ens försöka när de som sitter på all makt skiter fullständigt i mig och mitt sk liv. De skiter i att jag sitter här isolerad och döende. De skiter i att jag jobbat stenhårt med mig själv och inte får något för det. De skiter i att jag vill ha tillbaka det liv som jag aldrig fått.