For ner på stan vid halv elva. Lämnade tillbaka ljudboken och lånade en bok som är kurslitteratur på omvårdnadsprogrammet. Vet att det inte spelar någon roll, för jag kan ändå inte läsa en sammanhängande text. Men jag vill. Köpt ett par jeans som jag redan sytt av, så nu har jeans-Maria fått lite upprättelse för allt fett som vården gett mig och som jag kämpar med att få bort. Jag är en total jeans-människa så jag lider verkligen av att gå runt i mjukisbyxor hela tiden. Jag skäms för det.

Köpte en kycklingfilésmörgås på Konsum, så jag har bara ätit det idag. Känns som 5000 kCal och minst 3kg extra. Får se vad vågen kommer att visa...

Började gråta flera gånger, men tog mig samman. Hade ingen medicin med mig, men hade inte räknat med att bryta ihop flera gånger om.

Har börjat planera mitt PO's födelsedag. Ska göra ett eget litet arrangemang med stearinljus. Ska göra detsamma till min älskade fd PAL som fyller 65 år nu snart. Så hon har avsagt sig PAL-skap på min terapeuts enhet efter årsskiftet. Jag blir så ledsen så jag bara vill ge upp, för jag behöver henne. När hon lämnade mig rasade hela min värld, och får jag inte tillbaka henne så kommer den vara raserad för alltid.

Har också fått reda på att många av mina plågoandar kommer att försvinna eller delvis försvinna efter årsskiftet. "Pelle-plutt" verkar redan ha försvunnit i någon slags mörkläggning från ledningens sida, den danske clownen kommer inte längre ha patientkontakter utan bara bedriva undervisning och liknande, CP-gubben som var min PAL och trasade sönder mig helt och rev upp hela avdelningen jag vistades på ska gå ner i tjänst, och Ondskan är redan borta från patientkontakt och är i värsta fall bakjour någon gång. Tänk att alla de jävla idioter som skadat mig så fruktansvärt mycket utan att ens behöva be om ursäkt håller på att försvinna - samtidigt. Slump...?

Sitter bara och stirrar på min tomma msn-lista. Alla har verkligen kommit någonstans och LEVER. Men inte jag. Till och med J, som jag träffade under min första tid på avdelningen och som vårdats på LPT i åratal, har egen lägenhet och pluggar upp matte och engelska från omvårdnadsprogrammet. Hon är fan mer fucked up än jag med sina fejkade EP-anfall. Men ändå tar hon sig vidare i livet.

Minns inte om jag skrivit det förut, men jag har sökt till ssk-programmet igen - för 7:e eller 8:e gången... Släpper jag det så har jag släppt allt sen.

Jag vill bara ge upp. Jag kommer absolut ingenstans. Vården har gjort mig ännu mer förstörd och nu avvisar de hela mig och allt jag behöver och allt jag gör och är. Jag är ohjälpbar.