Jag vill bara skrika, men det kommer inget ljud. Jag vill bara gråta, men det kommer inga tårar. Jag är trött. Så trött. Ska köra min vetevärmare i micron och lägga mig under täcket. Fryser. Ensam.

Jag vet att allt skulle bli bättre om jag skar mig. Jag vet att allt skulle sluta då. Alla flashbacks, allt. All skit.

Var hos terapeuten på fm. Kretsade kring PAL-skap och andra praktiska saker. Slutade med att terapeuten ville ringa mitt PO för att få henne att tala med verksamhetschefen ang läkarsituationen efter årsskiftet. Men jag förbjöd henne, och eftersom terapeuten lyder under tystnadsplikten och därigenom mig, så skulle hon inte göra det. Däremot ska hon ringa själv, men sa att hon skulle ringa min PAL först. Jag vill inte. Jag vill inte att hon ska ringa någon, för jag får bara skit för det sedan. Hur mycket skit har jag inte fått ta, och hur mycket skit står i min journal för resten av mitt liv pga att idioter sagt och skrivit att jag manipulerar henne. Och en hel psykavdelning. Och det är inte det värsta.

Terapeuten tog mig i alla fall på största allvar och sa att hon ska tala om för de som hon pratar med att jag inte ska behöva ta mer skit. Hon sa att hon kommer försvara mig och sitt handlande så att jag blir skonad från mer skäll och skällsord. Och jag litar på det.

Kom hem och var ledsen, eftersom återigen misslyckats med att prata om det som egentligen är jobbigt. Men det är så svårt när annat ligger ovanpå. Särskilt en så basal sak som medicinfrågan - efter årsskiftet har jag, som det ser ut nu, ingen läkare. Då kan ingen skriva ut medicin, intyg osv. Så frågan är om jag ska spara medicin nu. Lägga upp ett lager så att jag klarar mig i alla fall en tid efter att ha blivit av med min läkare.

Träffade mitt PO och for och köpte halm som de ÄNTLIGEN fått hem. Jag sa som det var till henne; att jag pratat med terapeuten om henne och hur det varit tidigare när jag bett henne om hjälp med något som rör vården. Hon sa inte ett ord. Gissar att hon blev ledsen, men jag tänker inte ljuga eller göra mig till. Hon ska finnas där för att hjälpa mig, så jag kan inte låta henne dra ner mig. Terapeuten frågade om jag har berättat för mitt PO hur jag känner och det har jag ju, men tog alltså upp det idag också. Men hon säger aldrig något då. Precis som alltid.

Fått glasögonen på em med posten. Har fixat till dem, eftersom jag har så litet huvud så att skalmarna pekar ut bakåt. Det var så skönt att det gick att göra med båda paren. Så nu ser jag bättre! Känns skönt.

J hörde av sig nu på kvällen. Jag förstod inte vad hon skrev först, men tydligen hade hennes "pojkvän" varit på besök tillsammans med hans mamma. Jag spelade bara dum och skrev totalt neutrala kommentarer med långa dröjesmål. När jag inte tog upp hennes påstående att hon skulla vara gravid, så skrev hon att hans mamma hade tittat på henne och hennes mage, men inte lika mycket som hennes egen mamma. Min kommentar till det var att de flesta tycker att det är jobbigt att introducera pojk/flickvänner för sina föräldrar. Sen blev hon förmodligen sur för att jag inte nappade på hennes fiske, så sen loggade hon bara ut och försvann. Lika bra det...

Imorgon ska jag köpa blommor till min första PAL. Hon fyller 65 år på onsdag. Trots att hon lämnade mig som hon gjorde, så förstår jag henne och känner med henne. Och jag vet att jag har en plats i hennes hjärta också. Därför gratulerar jag henne alltid på födelsedagen. Tassar in i den robusta byggnaden som andas trygghet där hon har sitt rum, och ställer blommor och/eller presenter utanför hennes dörr... innan hon kommer till jobbet. Orkar inte träffa henne för då förblöder jag från mitt brustna hjärta. Hade jag inte haft kontakt med en av hennes patienter via internet så hade jag haft henne kvar idag. Då hade jag haft en PAL, en sjukgymnast och gruppterapi som passade mig. Jag är helt säker på att jag hade återgått till att studera till våren om hon bara inte hade lämnat mig. Men hon gjorde det, och det får jag leva med i resten av mitt liv. Min sk vän som fick bägaren att rinna över, kommer jag aldrig att förlåta. Jag kan förlåta mycket om jag blir bedd om ursäkt. Men det hon utsatte mig för var en dödsdom. Jag ångrar bittert, och kommer så få göra i resten av mitt liv, att jag inte agerade som 1/3 admin och moderator och polisanmälde henne pga det hon gjorde på stödforumet. Men det är svårt att kliva ur sig själv och agera utifrån. Och forumet var redan i gungning och ingen ville ta ställning, eftersom hon var välkänd både på vårt forum och från andra forum. Hur väljer man mellan två personer som man kallar vänner.

Tyvärr kostade mig dilemmat kanske livet. Det har i alla fall förstört hela mitt potentiella liv. Jag har kämpat vidare med enbart minnet av min PAL som stöd, men det går inte i längden. Det går inte längre.