Har varit och tänt ljus vid trädet i sjukhusparken. För alla de kantstötta själar psykiatrin ej förmått rädda.

Tänker på D. Han hade kämpat så länge och var på väg någonstans, men insåg nog att det bara var en väg tillbaka till det helvete han kommit från. Han vilar nu. För gott. Ingen mer smärta, ingen mer ångest.

Jag saknar honom. Inte för att vi var nära vänner eller skulle ha haft kontakt utanför avdelningen, men för att vi hade en speciell vänskap. En tyst förtrolighet som var outsagd. Men det behövdes inte sägas heller. Allt behöver inte sägas i ord.

Mina tankar går också till min syster. Anna. Min älskade syster. Men det är nästan för svårt att tänka att hon är borta och har varit borta så länge nu. Jag skapar mig en låtsasvärld där det enda avståndet mellan oss är geografiskt. Men jag vaknar till när jag tänder ljus som idag. Det gör att det blir en reva i låtsasvärlden där verkligheten sipprar fram. Och det gör så ont att jag inte orkar bära smärtan.

Självklart tänker jag också på min vän och hennes familj. Att kämpa med en trasig själ för att bygga ett liv. Sedan fortsätta kämpa i motvind för att bilda familj. Och så rycks ett barn bort. Bort från livet. Skapad av två människor, ett liv vilandes i magen, födsel, och sedan vara tvungen att säga farväl. Jag saknar ord. Det går inte att förstå. Och det gör mig rädd. Livrädd. När inte orden räcker och det är allt man har, hur ska man då kunna mötas på ett sätt som upplevs respektfullt och förstående. Jag kan föreställa mig. Men aldrig förstå. Jag är så rädd att säga eller göra fel att jag bara sitter här, tyst, och längtar efter vår vänskap. Jag vet att det är fel, men jag kan inte känna annat än det jag känner, i alla fall just nu.

Jag tänder också ljus... för mitt liv... sorgen över att jag inte har något liv, att jag inte har någon plats i samhället eller världen... sorgen över att jag en dag kommer avsluta mitt liv för egen hand trots att jag kämpat hårdare och mer ihärdigt än många andra. Jag vill inte dö. Men jag kan inte leva ett liv fyllt av smärta, skuld och skam. Jag måste känna att jag bidrar med något, känna att livet är värt att leva trots allt. Men det verkar inte finnas någon plats för mig i den här världen. Om jag kunde skulle jag ge mitt liv för att någon av de som lämnat denna värld skulle få komma tillbaka. Eftersom jag inte värdesätter det jag har så vore det bättre att ge det till någon annan.